Visst, Saknaden bjuder läsaren på en del överrumplingsmoment och boken speglar 1990-talets lågkonjunktur på ett uttrycksfullt sätt. Jag tycker likafullt att dessa ljusglimtar inte lyckas höja romanen över gränsen för det mediokra. Jag har mycket svårt att förlika mig den kvinnosyn och de kärleksbeskrivningar som boken är sprängfylld utav. Jag tycker fortsättningsvis att det enbart känns pinsamt och gement att tvingas ta del av de intima och detaljerade beskrivningarna av huvudpersonens (måhända författarens) sexuella förehavanden. Dessa beskrivningar känns bara genanta och leder till att jag som läsare känner sig som en voyeur. Tycker dessutom att Lundell gör sitt bästa för underbygga myten om den svårmodiga och inbundna konstnärssjälen - usch!

Betyg 2

Gedigen historia av Ulf Lundell. Även om den inte är hans bästa.

Betyg 4

Tyckte mycket om denna och den var för mig inkörsporten till Lundells övriga böcker. Detta är dock den som gjort störst intryck!! Många känslor dök upp under bokens gång.

Betyg 4

Den skildrar läget i början av 90-talet på ett utmärkt sett. Speciellt eftersom man själv kommer ihåg ngt år där som ovanligt tufft. Däremot är boken lite för lång och det tas upp alldeles för mycket ointressanta sidospår. Ett vanligt problem i Lundells böcker. Betyget landar på en stabil 2-a.

Betyg 2

"Hmm..." är min tanke. Läste "Vädermannen" innan Saknaden, annars har jag inte läst något av Lundell. Den förstnämnda imponerade och fick mig att läsa denna, men...ärligt talat. Som tidigare nämnt är boken för lång, detta TROTS att det är en av Lundells fördelar; att det inte alltid behöver hända så jättemycket hela tiden. Det händer saker ändå. På något vis.

Men en rad olika personer, som dyker upp i boken, försvinner för att sedan komma tillbaka in i handlingen har jag snabbt glömt. Boken känns mest som en enda lång monolog utan motstånd. En del intressanta sidoberättelser, som det dock inte blir så mycket av... Bra beskrivning av Sveriges 90-tal. Av känslan av vanmakt över samhällets förändringar. Jag tycker trots allt om Lundells sätt att skriva. Inte så konventionellt.

Men så har vi kvinnobeskrivningarna. Som ändå är ganska väsentliga. I Vädermannen tyckte jag, trots det lite väl romantiserade slutet, att kvinnorna ändå funkade. Framför allt dottern kändes realistisk. Deras reaktioner kändes hyfsat realistiska. Men kvinnan i denna bok (Maria, föremålet för författarens åtrå, iallafall i bokens senare del) känns fullkomligt osannolik. Hon är först mystisk, susar förbi i vimlet, men dyker ändå upp - alldeles oväntat - på en öde strand på Gotland. Därefter är hon bohemisk, dansant, upprorisk och kåt. Hela tiden. Utöver det förefaller hon ungdomligt naiv och utgör därefter helt enkelt sinnebilden för den unga kvinnan som höjer mannen till skyarna. Som måste finnas till om Mannen inte ska bli suddig i kanterna. Som till och med kommer med så absurda utrop som "Yeah, baby!" och "Ja, mera! Fantastiskt!" när den manliga huvudpersonen håller ett slags "försvarstal" till Kvinnan (gräsligt dåligt kapitel, förresten).

Jag är inte den som brukar bry mig så mycket om manschauvinism i böcker, det fanns även i Vädermannen. Men där blev det ändå någon slags fin äkthet av det hela. På nåt sätt. Men den här kärlekshistorien blir faktiskt bara löjlig. Kvinnan blir inte mer än en klippdocka, söt men ofrånkomligt platt. Slutet är lite oväntat, faktiskt, och överraskar läsaren på ett effektivt sätt. Men ändå ganska...meningslöst. Lite "jaha, och varför reagerar huvudpersonen sådär...lamt?!" Ännu en kvinna försvinner ur mannens liv och bleknar bort, skrämmande fort (med tanke på att man ändå ägnar lite tid åt att läsa en bok på över 550 sidor..) ;) Men trots allt; en tvåa. För att Lundell är Lundell och ibland ganska njutbar.

Betyg 2

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)