Tyckte jätte mycket omn boken även om jag har haft den stående i bokhyllan länge innan jag vågade mig på den, tror det var titeln som gjorde mig tveksam till att detta skulle vara något bra.
Boken innehåller flera historier om tre kvinnors liv, som inte har mycket gemensamt än att de har gått på samma skola i sin ungdom, men de kommer få något som komnmer hålla de ihop för alltid, och det är att få sina liv förstörda av Zenia.
Jätte intressana personligheter, beskrinvingar och språket, Margaret Atwood har lyckats att fängsla mig och jag kommer fortsätta att läsa det hon har skrivit.

Betyg 5

Läste den för jättelängesen, men minns att jag blev alldeles trollbunden av den - vågar inte läsa den igen. Klar 4a.

Betyg 4

Margaret Atwood är en av få författare som står mig nära hjärtat. Hennes porträtt av kvinnor engagerar och berör en så pass mycket att man aldrig kan glömma dem helt och hållet.

I "Rövarbruden" berättar hon om tre kvinnor vars liv förändras av en succubus kallad Zenia. Zenia lyckas nästla sig in i dessa kvinnors liv, förför deras män, förbrukar dem och lämnar sedan dessa kvinnor i en ovisshet, osäkerhet och för alltid förvirrade över sitt egenvärde.

Vem är denna mystiska och förföriska Zenia? I början såg jag henne som en liknelse över när "livet" händer en, och med det menar jag situationer som för alltid kommer att förändra ens liv. Ingen förbereder oss egentligen för livet. Det närmsta man kan göra är att skydda någon från det. Men det går inte att stoppa och man är aldrig förberedd när livet kommer emellan. Det enda man kan hoppas på är att man inte är allt för förstörd ifall man kommer levande ut.

Men samtidigt som man känner en sådan ilska gentemot Zenia (livet?) kan man samtidigt inte undgå att tänka på henne som en feminist. I årtusenden har män bedragit och kvinnor har förminskat sitt eget värde genom att ta emot stötarna. Men i "Rövarbruden" blir mannen en passiv varelse, en förbrukningsvara, som utnyttjas av Zenia som visar framfötterna, tar plats och inte låter sig trampas på. Detta gör det visserligen inte mer moraliskt rätt att vara på det viset, men inom en finns ändå en glädje över att äntligen få se männen utstå lite smärta.

I slutändan är det ändå en historia över våra förnimmelser om hur kärlek ska te sig. För att låna ett citat från "Perks of being a wallflower" som sammanfattar det hela bra: We accept the love we think we deserve. Villkoren kan vara ojämna, man kan vara ett rebound eller en tröst, men vi väljer att acceptera vad vi tror vi förtjänar. Sorglig tanke? Javisst. Därför hoppas jag nu på att människor läser "Egenmäktigt förfarande" för att inse att man aldrig ska inleda något som inte ens i början är ömsesidigt.

Inte den starkaste bok av Atwood, men en fängslande bok i samma anda som hennes övriga.

Betyg 3