Världens mest lästa reseskildring har denna roman kallats, och jag måste erkänna att det ligger en viss sanning bakom detta epitet. Boken är välskriven och intressant, men det finns delar i boken som, speciellt när det gäller reseskildringarna, blir alltför intensiva och till slut även trista. Hade Verne dragit ner på de svängiga miljöbeskrivningarna hade detta kunnat bli ett i mina ögon veritabelt mästerverk, för i grund och botten är detta ett underbart och fartfyllt äventyr, en skildring av en man (Phileas Fogg) och hans kompanjoners eskapader då de efter ett vad måste färdas runt jorden på högst 80 dagar (precis som titeln faktiskt antyder).
Skildringen av protagonisten, gentlemannen Phileas Fogg visar dessutom en underbar, om än stereotyp och nidbildsaktig, bild av en engelsman härstammande ifrån den högsta societeten under det artonde århundradet. En beräknande och extremt lugn man, som frapperande nog inte visar tecken på några som helst känslor, trots de enorma motgångar och hemska besvär som framträder under resans gång.
Men de många och långa naturskildringar som jag ondgjorde mig över ovan drar ner på helhetsbetyget, och det fanns stunder då jag såg fram emot att boken skulle ta slut, vilket inte hör till vanligheten. Jag hade förmodligen läst Jorden runt på 80 dagar med större iver och intresse om jag läst den när jag var lite yngre, med detta är lite svårt att åtgärda i efterhand.