En myndighet utlokaliseras till Visby, Frida, Christian och deras tre barn tvingas plötsligt bli gotlänningar. Här möter de Louise och Peter, läkare respektive präst, vid dagishämtningen och deras barn blir goda vänner. Till sin förvåning finner sig Frida väl tillrätta med att bli medlem i Rotary i Visby och där träffar hon singlarna Gurli och Björn, konstnär respektive rektor. Berättelsen förs framåt av de tre kvinnorna och Björn. Trots att äktenskapen fungerar bra drabbas parterna av kärlekens omvälvande och besvärande makt och på några månader har deras trygga vardagslunk vänts upp och ner.
På baksidan står det "Kärleksroman är en modern sedeskildring från rockmusikens, dataspelens och deckarnas tidevarv." En bra beskrivning av en roman som är både humoristisk och underhållande men också sorglig och berörande. Förloppen är hastiga. En av kvinnorna slutar helt sonika att älska sin man från ena dagen till den andra. Hennes medberättare blir föremål för Amors pilar när hon hämtar på dagis. Kärleksparen konstellerar om sig så raskt, praktiskt och livsdugligt att jag inte riktigt hänger med. Går det verkligen så lätt att lämna ett bra förhållande och gå vidare? Sorgligt i så fall då det är sex barn som får sin trygghet omkullkastad. Man anar ironi bakom författarens syn på detta tidens tecken, den egna behovsuppfyllelsen går först. Men till slut blir någon sittande med Svarte Petter och får betala priset.
En romantisk komedi med mörka stråk, lättläst med lite konstruerad humor och grunda men intressanta personporträtt. Författaren har inte lagt någon större möda på titeln men citerar å andra sidan Hjalmar Gullberg flitigt. Precis som hos honom kopuleras det hejvilt men utan detaljer. Jag har som sagt svårt att förstå mig på personerna men jag är väl för gammal. Och vem kunde tro att dagishämtning kan ställa till det så i föräldrars liv, tur man inte har småbarn längre...;-)