Fridegård ställer sig i boken på de svagastes sida. Han låter Margaretas far ondgöra sig över det krig mot Ryssland som Gustav III dragit igång, och som gör att många unga svenska män stupar i strid eller kanske dör av sjukdomar utan att ens ha nått fram till slagfältet. Och många i landet är fattiga, samtidigt som kungen och adeln festar i Stockholm. Inget fel med det upplägget. Men när jag för sjätte eller sjunde gången får "höra" honom säga att kungen har hundrasextioåtta hästar, eller att Karl XII var en mycket bättre kung, för han åt mögligt bröd tillsammans med sina soldater, då tröttnar jag.

Naturligtvis är författaren även synnerligen kritisk till kyrkan och dess "svartrockar" och det kan säkert finnas skäl till detta. Men det blir övertydligt när Margaretas mycket religiösa mamma gestaltas som en ondsint djävul och Eric Hansson benämner henne "svartfan" och liknande. Elegantare samhällskritik har jag läst.

Att få sig till livs att en våldtäkt nog inte är en våldtäkt, eftersom kvinnan nog innerst inne ville, känns allt annat än fräscht. Utan att skämmas berättar Eric Hansson för sin dotter Margareta att hon kommit till efter att han tvingat sig på hustrun.

Det är tyvärr en ganska tråkig bok med alla upprepningar, och jag tänker inte leta rätt på de följande böckerna i serien

Betyg 2