Vi lämnade våra vänner i Fjällbacka med hjärtat i halsgropen, eftersom Erika och hennes syster (båda gravida) råkade ut för en fatal bilkrock. Svävande mellan liv och död, läsning och nypremiär var detta en cliffhanger av sällan skådat mått. Därför blir man lite ställd när Fyrvaktaren börjar, ett par månader efter olyckan. Erika har fött sina två tvillingar, men hennes syster förlorade sitt barn. Systerns sorg leder till att hon isolerar sig, både från man och barn. Bortser man från detta, känns det lite som om man har missat en bok. Allt det viktiga, sorgearbetet och de direkta följderna av olyckan, har på många sätt redan klarats av. Deckarintrigen är precis som förut, ett mord med förfllutet. Och precis som i alla Läckbergs böcker börjar Patrik söka efter mördaren, och precis som förut blir hans hustru honom till hjälp.
Läckberg slarvar. Detta märks otroligt tydligt i denna bok. Hon är inte rädd och varsam om sina karaktärer och det osympatiska i att berättelsen börjar "försent" så att det finns ett väldigt glapp mellan förra boken och denna, börjar irritera mig. Läckbergs böcker har en tydlig mall. Det handlar alltid om ett mord i det förflutna som vävs samman med ett brott i nutid. Ett par böcker fungerade detta scenario alldeles ypperligt, men nu har tillräckligt många böcker getts ut, för att man ska vilja ha lite variation. Läckbergs beskrivning av folket i Fjällbacka är intressant och intimt, deckarhistorien som mall är tröttsam. Författaren har fått gigantiskt mycket uppmärksamhet av press och media och ger ut böcker i strid ström. Jag får känslan av att hon inte bryr sig lika mycket om sina läsare för att hon får uppmärksamet även om hennes böcker inte är omsorgsfullt skrivna - ungefär som Jan Guillou. Men det jag störs mest av är den lama deckarhistorien och att Fyrvaktaren har komponenter som inte är olika en spökhistoria. Där går min gräns. För vill jag läsa skräck, så väljer jag en författare som kan skriva sånt. Och vill jag ha en deckare finns det oräknerliga författare som är bättre än Läckberg. Men om jag nu vill läsa en deckarhistoria i Fjällbacka miljö - så vill jag att intrigen ska vara bättre än så här. Kanske borde Läckberg prova på att skriva något hon behärskar till fullo, tex en vanlig roman om vanliga människor och deras problem? Jag ser definitivt att hon skulle kunna skaka fram ett par riktiga pärlor med den vanliga empatin och förståelsen som hon brukar uttrycka i sina böcker. Som nu är, ger jag boken en tvåa i betyg för jag blev trött på boken efter ett par knappa kapitel.