Jag, Claudius är överraskande underhållande. Graves berättar en invecklad historia om de första romerska kejsarna på ett lättsamt och roligt sätt.
En liten varning ska dock utfärdas. Berättelsen innehåller många namn och är man obekant med romersk historia kan det vara svårt att hålla reda på vilka alla personer är.
Kanske är det just därför jag tycker avsnittet som utspelar sig när Tiberius är kejsare är lite mindre intressant. Tiberius var ganska obekant för mig innan jag läste detta.

Är man ute efter att läsa något som ger en både kunskap om romarriket och underhållning är Jag Claudius verkligen att rekommendera.

Betyg 4

Det var längesedan jag läste denna bok, undrar om jag ens gått ut gymnasiet, men jag vill ändå passa på att lägga ett gott ord för den. Idag hade jag nog tyvärr valt bot den, trott den skulle vara alltför gammal och dammig, men som jag minns det var den levande, spännande och dessutom allmänbildande. Man kan dock inte köpa allt rätt av, dels bygger boken på romerska historiker som Tacitus och Suetonius vilka var väldigt tendentiösa i sin historieskrivning och dels har ju naturligtvis Graves sin egen, subjektiva uppfattning. Bilden av kvinnorna är t ex väldigt negativ. Både Livia, Agrippina och framförallt Messalina framställs som liderliga, korrumperande monster, medan den arme Claudius var det oskyldiga offret. ¨Denna histoiebild är dock vanlig i lite äldre antik historieskrivning och får väl kanske främst skyllas på Tacitus och inte Graves. Jag har bestämt för mig att Graves också skrivit om Jason och den gyllene skinnet, och har någon turen att hitta den boken är den minst lika bra. Minns b la hjälten Herakles som framställdes som komiskt primitiv.

Betyg 4