En vanlig missuppfattning som råder, främst bland dem som inte läst Djurfarmen, är att bokens andemening skulle vara att kommunism aldrig kan fungera, eftersom makt osvikligt korrumperar. Det är dock en alltför långtgående tolkning.
George visar förvisso på hur farmen (Sovjet) misslyckas därför att fel ledare, grisen Napoleon (Stalin m.fl.), tar tyglarna efter de ursprungliga, ”äkta” revolutionärerna med gott uppsåt, grisen Snöboll (Trotskij, Lenin m.fl.), och att anledningen till att det allt tilltagande förtrycket kan bestå är att de breda folkmassorna (fåren) är så förbannat korkade att de köper vilka som helst sanningar som serveras bara de slipper tänka själva eller riskera att sticka ut från mängden. Av sociologiska skäl är det ju i människans futtiga sinne viktigare att ha majoriteten på sin sida än rätten.
George antyder emellertid ingenstans att ”animalismen”, som ideologin kallas i boken, förutsatt att den hade fått fortgå i samma goda anda som den tog sin början i, redan på förhand hade varit dömd att misslyckas. Tvärtom, experimentet artar sig väl ända fram till dess att Snöboll fördrivs i ”gårdsflykt” och hans anhängare mördas. Animalismen ersätts av diktatur, däruti problemet. Det enda som den allegoriska ideologin egentligen misslyckas med är således att behålla makten. Hade George verkligen varit av uppfattningen att all makt korrumperar, skulle han ju i boken låtit maktmissbruk skina igenom redan på ”Snöbolls tid”, men det gör han alltså inte.
Boken är sålunda en missnöjesyttring över att kommunismen i praktiken aldrig fick någon chans att genomgå något verkligt eldprov – varigenom den måhända kunnat blomma ut i sin fulla potential?. Den osar bitter bedrövelse över insikten att den personliga maktlystnaden kuschade den sanna humanistiska solidariteten, bedrövelse över att samma gamla propagandistiska och marterande maktmetoder som den mänskliga historien är så fullspäckad av begagnades i kommunismens namn, bedrövelse över att den stora folkliga massan återigen visade sig vara en ohjälpligt dum och lättvallad flock för den som vet att spela på de rätta strängarna.
Vidare är det i egentlig mening inte själva kommunismen som är objektet för Georges kritik, utan människorna som påstod sig implementera den jämte människorna som inte ides se igenom människorna som påstod sig implementera den. Alltså dels det politiska och akademiska etablissemanget, den så kallade makteliten, som mot bättre vetande i rent egenintresse jamsar med i moderiktiga termer – då: broderskap och solidaritet, idag: frihet och tillväxt – och dels den stora tröga massan av nyttiga idioter som i sin fullständiga avsaknad av intellekt har föga mer än gagnlös, temporär konsumtion för ögonen. Utseende- och prylfixering har ju kommit att bli en livsstil, nej, religion, som upptar större delen av de flestas förståndsgåvor. Det är ju så mycket bekvämare att bara ”bräka med” i fårskockens kör än att söka hitta fram sin egen stämma, dömd att överröstas av det kollektiva bruset som den ju ändå är.
Ideologier kommer och går, maktmedlen består.