Den här historien handlar om en tavla ”Flicka i hyacintblått”, det blir historien om alla de som kommit i kontakt med den. Människor som ägt den och människor som blivit berörda av den på olika vis.

Det handlar om en fiktiv tavla. Den nuvarande ägaren Cornelius bjuder hem sin lärarkollega för att visa honom den underbara tavlan, i vissheten om att den kommer att uppskattas . Och det gör den, men han blir väldigt förskräckt när Cornelius påstår att det är en äkta Vermeer tavla. Hur kan den ha undgått världen, och var har den kommit ifrån, och hur? Många frågor och Cornelius vill först inte svara på dem. Men så småningom kommer det fram att hans far har tagit den under nazitiden då han deltog som soldat i Hitlers juderensning. Han tog med sig tavlan i samband med att en judisk familj hämtades till koncentrationsläger. Sedan dess har konstverket hållits gömt och bara varit känt av fadern och Cornelius.

Ja, så börjar berättelsen, eller slutar det beror på hur man ser det. Tavlans tillkomst är väl egentligen början på dess historia, men den får man höra sist. Och det fungerar väldigt bra, spänningen hålls vid liv.

Det som berörde mig mest var historien om den fattiga familjen som fick tavlan och en baby på köpet. Hur den unga modern ville behålla både barnet och tavlan, men vad är nödvändigast? Mat eller ögonfägring? Men också om den judiska familjens som levde i ovisshet om framtiden. Hur de försökte leva normalt och förberedde sig inför Seder-middagen. Dottern Hannah älskade tavlan för den påminde om henne själv, en tystlåten flicka. ”En målning kan, när det kommer omkring inte tala. Ändå kände hon att den där flickan som satt i ett rum och såg ut genom fönstret förmodligen var tystlåten av naturen, precis som hon själv. Men det betydde inte att den där flickan inte ville någonting som mor sa om henne. Flickans ansikte sa henne att antagligen ville hon något som var så djupt och avlägset att hon aldrig vågade andas om det, men hon tänkte på det där hon satt vid fönstret”.

Och sist men inte minst konstnärens historia, Jan Vermeer den nederländske renässansmålaren, som är mest känd för sina bilder som återger ett gemytligt småborgerligt stadsliv i dåtidens Nederländerna. Hur det kom sig att han målade tavlan. Susan Vreeland har förstås fantiserat runt tavlan, eftersom den egentligen inte finns, men konstnären har levt och målat i Delft.

Det är en liten och lättläst bok, med lagom beskrivningar. Flera historier i en, en ramberättelse. Det är en bra ide, och en roande läsning. Men eftersom man hela tiden lämnar en historia för att gå vidare till nästa, så fördjupas man inte så mycket i dem. Det blir aldrig en bok som fängslar, men helt klart en läsvård bok.

Betyg 3