Jag blev nyfiken på boken efter att ha läst lite om historien och den sades vara "lite Läckberg" och visst tänker man på Camilla Läckberg när man läser deckaren.
Inget fel i att inspireras av andra. Eller?
Jag vill så gärna tala gott om denna bok. Jag känner verkligen för den, Bohuslän och historien. Men, men... Ann Rosman har bara väldigt lite av ovan nämnda författares berättartalang. Det är en fantastisk historia i en härlig miljö som skulle kunna bli så otroligt bra om den inte blev berättad så svagt.
Här möter vi en rad personer som författaren inte lyckas förankra ordentligt hos mig som läsare. Det är svägerskor, syskon, äkta makar och före detta män som bara inte fastnar. Det är för många personer som egentligen kunde exkluderas - i mitt tycke - för att göra historien lättare att hänga med i.
Handlingen går framåt i jämn takt genom hela boken och spännande detaljer avslöjar sig tidig och inte bara i upplösningen. Det är bra. Det blir aldrig en tråkig bok. Ibland kommer avslöjanden i klump och parti lite väl osmidigt presenterat.
Upplösningen blir en orgie av händelser som snarare trasslar till knuten än löser den.
Det är ingen komplicerad bok - tvärtom ganska simpel - men trots detta upplever jag den som svårläst pga av de svaga personbeskrivningarna. Vem är han nu då? Var hon svägerskan, eller..?
Jag läste klart boken. Jag gillar historien, men är besviken på berättelsen.