Hur lyckas Doyle skriva så mörkt, så svart, med sådan ömhet?
Henrys förhållande med Miss O´Shea och hans saknad efter sin far och lillebror genomsyrar hela boken, även när det luktar illa av stadens alla dofter, när hans nya kavaj kaver sår under armarna, när han lägrar kvinna efter kvinna och super som ett svin....
Jag slängdes hit och dit, hoppades, äcklades, blev arg, blev besviken och log igen...