Ayn Rand - Urkällan
Rand, Ayn: Urkällan, Wiken, 1993, (1943)
Ayn Rands 850-sidiga roman skildrar den stora kampen mellan individualism och kollektivism. Enligt Ayn Rands egna ord handlar inte boken om den politiska kampen utan kampen mellan egoism och altruism förs i boken hos människoanden. Den ideala människan är en förnuftig egoist som lever för sin egen skull, till skillnad från altruisten som lever via andra människor.
I ”Urkällan” representeras den goda människan, dvs. egoisten, av Howard Roark och den onda människan, dvs. altruisten, av Peter Keating. Båda är arkitekter som börjar från samma startpunkt. De gick nämligen i samma arkitektskola. Medan Roark blev relegerad för att han inte höll sig inom de etablerade ramarna var Keating den som gick ut med toppbetyg.
Peter Keating symboliserar den prestigetörstiga och ambitiöse människan som speglar sig hos andra människor för att få sitt eget värde. Ellsworth Toohey, som är en vänstervriden skribent på den viktigaste tidningen i New York, utnyttjar Keating och hans likasinnade i sina ambitioner att erövra makten i världen.
Enligt den allmänna synen är Peter Keating en egoist. Men detta är ett felaktigt sätt att använda begreppet egoist. Att som Peter Keating och andra maktmänniskor behöva spegla sig i andra människor för att få sitt värde är inte egoism. Den som vill ha makt över andra människor måste sälja sin själ och agera som en barometer för allmänhetens åsikter. En egoist finner sitt värde i sin egen duglighet och i sitt eget arbete. En egoist behöver inte söka erkännande hos andra människor, inte ens hos sina klienter.
Jag tycker att Ayn Rand målar upp ett alldeles för rationellt människoideal. För det första tror jag inte att människor är helt igenom rationella och förnuftiga. För det andra tror jag inte att det skulle vara en fördel att vara det. Människor behöver nog känslor, mysticism, traditioner mm. för att känna mening och sammanhang i livet. Ayn Rand tog fullständigt avstånd från mysticism, religion och intuition. Trots detta kan jag inte frånta Rand hennes poänger angående altruismens giftigheter. Om man inte kan tänka själv kommer alla att följa flocken vilket betyder att samhället stagnerar och likformas. Men varför måste det ena utesluta det andra. Går det inte att hitta en balans mellan nytänkande och välgörenhet samt nytänkare och konservativa?
Boken är välskriven men lite väl lång. De som i alla väder försvarar Ayn Rand påtalar att Rand har ifrågasatt varenda litet kommatecken. Det må så vara, men jag anser ändå att Ayn Rand kunde ha tagit bort vissa onödiga beskrivningar av miljön. Bortsett från detta är boken väldigt fängslande samtidigt som det finns ett djupare budskap i boken. Den som vill läsa om intriger och spänning samtidigt som man får ett moraliskt försvar för frihetens värden bör läsa denna bok.
Fredrik Runebert