De flesta känner väl till Plupp, det lilla blåhåriga trollet som bor på fjället och är kompis med alla djur. Han tillhör Inga Borgs pedagogiska universum och man kan i böckerna följa honom när han får veta hur renarna, lämlarna, björnarna och många andra djur lever under ett år. Och det fina med Plupp är att han bryr sig om djuren och att han faktiskt är jämlik med dem.
Det finns också andra sorters berättelser, där Plupp hamnar i något mer avancerade äventyr. I Plupp kommer till stan blir han fångad tillsammans med renkalven Tjärmak och förd till Skansens djurpark i Stockholm. Här får nu Plupp undersöka djurparken med dess förutsättningar och djur.
Inga Borg beskriver hur det finns mycket mat och lugn och ro för djuren, men att det är trångt och tråkigt och att alla djuren verkar ledsna på något sätt. De minns inte hur deras hem såg ut och de vet inte vad det innebär att vara fria. Ändå har de den obestämbara längtan efter att komma ut och gå långt och leva fritt.
Samtidigt pratar han med Kurre Ekorre som bor på Skansen och vet hur det fungerar. Kurre fungerar som en förmedlare av åsikter som rättfärdigar djurparker: "annars skulle inte människorna veta hur djuren såg ut"..."här har djuren det bättre än i skogen". Plupp svarar att "det kan du tycka som inte är instängd", men Kurre ger sig inte riktigt.
Det intressanta med boken är nog ändå den klassiska och mycket fina parallellen mellan djuren i djurparken och människorna i staden. Plupp ger sig ut i staden och får se bilar, avgaser och horder av stressade människor. Han ser att när människorna bor inklämda i en stad verkar de må ungefär som djuren i djurparken. De är rädda för skogen som är mörk och konstig. Alltid måste man sysselsätta sig med något, aldrig kan man bara lyssna på tystnaden och vara.
På så vis blir Plupp kommer till stan inte bara en berättelse och djuren i djurparken, utan också en slags existentiell betraktelse över människan i det moderna samhället. Den följer Plupps kärlek till den fria naturen och det enkla livet.