Arvet från kyrkofäderna : den kristna läroutvecklingen under den patristiska perioden

Den första boken på svenska som i sin helhet behandlar patristiken - läran om kyrkofäderna och deras skrifter. Boken torde under överskådlig tid bli standardverket för studiet av fornkyrkan. Ezra Gebremedhin är univ. lektor i patristik i Uppsala.


Esra Gebremedhin, Arvet från kyrkofäderna. Den kristna läroutvecklingen under den patristiska perioden. Artos, 1992. 424 s.

En patrologi eller lärobok om fornkyrkans historia och teologi är en stor händelse, vilket språk den än kommer ut på. Sensationen blir naturligtvis inte mindre om boken föreligger på svenska. Och nu finns sedan ett halvår en även ur internationellt perspektiv omfångsrik patrologi på svenska, skriven av den i Uppsala verksamme patristikern Esra Gebremedhin.

Det är ett problem i alla idéhistoriska framställningar av denna typ hur stoffet skall organiseras. Gebremedhin väljer att arbeta med ”byggplatsen” som modell, ett originellt och givande grepp på ämnet. Framställningen är efter antikt mönster indelad i åtta ”böcker”, vardera med ett antal kapitel. I den första boken talas det om bakgrunden och förberedelserna för bygget. Vi far läsa om byggarnas fostran och den antika kulturens roll i fädernas liv och verksamhet. Två kapitel handlar om byggplatsen, där det bl.a. ges glimtar från fornkyrkans sociala och religiösa kontext. Andra kapitel handlar om byggmaterialet, verkstäderna och ritningen (trosregeln).

Så långt är väl allt väl. En mängd information förmedlas på dessa sidor, men den nyfikne läsaren skulle ofta vilja ha mer. Då finns det litteraturhänvisningar (mest engelskspråkiga arbeten) att tillgå. Måhända lyfter läsaren förvånat på ögonbrynen vid åsynen av Prosper av Aquitaniens Sång om den gudomliga försynen, ett inte alltför märkligt poem som röner hedern att citeras i långa stycken. Prosper var samtida med Augustinus, och det är beklagligt att hans dikt nu skall stå som nästan den enda representanten för västerländsk teologi under denna kreativa period. Det är vidare beklagligt, att praktiskt taget ingen uppmärksamhet ägnas åt fädernas bibelkommentarer och deras exegetiska principer – ett nog så viktigt arbetsredskap på byggplatsen.

Från och med tredje boken står hela framställningen under ett enda dominerande perspektiv: koncilierna. Det är givet att en patrologi noga måste uppmärksamma kyrkomötena i Nicea 325, Konstantinopel 381, Efesus 431 och Kalcedon 451 – för att nu nämna endast fyra av de viktigaste. Men när en patrologi till mer än halva sitt omfång handlar om detta, bör den kanske i stället heta De synodis i likhet med en berömd skrift av Athanasios av Alexandria. Det finns inte så mycket att säga om författarens skildring på denna punkt. Åtskilligt av det som här behandlas hör till det mest kontroversiella inom den kristna idéhistorien – det räcker med att ställa frågan vad de arianska striderna egentligen handlade om. Författaren har här använt sig av den nyaste litteraturen, inklusive R. Williams, Arius. Heresy and tradition (1983) och R. P C. Hanssons magistrala The search for the Christian doctrine of God. The Arian controversy318-381 (1988).

Man kan inte begära att en lärobok av detta slag på avgörande punkter skall föra forskningen framåt; den bör snarare presentera en konsensus, så långt detta är möjligt. Nog märks det att författaren är särskilt förtrogen med Kyrillos av Alexandria och den alexandrinska tradition, som också var föremål för hans doktorsavhandling. Problemet är snarare att när så väldigt mycket utrymme ägnas några koncilier, så far den icke initierade läsaren lätt uppfattningen att man i fornkyrkan inte gjorde mycket mer än grälade om abstrusa läropunkter på kyrkomöten. Och även om de konciliära definitionerna var och förblir viktiga, så bestod inte fornkyrkans liv enbart eller ens huvudsakligen av detta.

Genom att författaren har valt att så starkt koncentrera sig på den dogmhistoriska aspekten, så kommer vissa sidor av fornkyrkans liv och historia knappast att alls belysas. Den västliga kyrkan deltog inte särskilt aktivt i de konciliära debatterna och lyser därför nästan helt med sin frånvaro. Det har med rätta sagts, att Augustinus ensidigt har framhävts i alla protestantiska skildringar av fornkyrkan, men här är han nästan helt eliminerad. Inte heller Tertullianus, Cyprianus och Ambrosius bestås någon högre grad av uppmärksamhet. Märkligare med tanke på författarens östkyrkliga orientering är att inte heller Efraim Syriern nämns mer än i förbigående (hans store föregångare Afrahat finns över huvud inte med).

En patrologi kan inte omfatta allt, men nog är det ett rimligt önskemål att åtminstone de viktigaste kofäderna får en kortfattad framställning. Men det finns även andra lakuner än västkyrkan. Inte heller den monastiska spiritualiteten uppmärksammas mer än i förbigående, liksom inte heller dess teologiska portalgestalt, Origenes. Denne nämns visserligen på flera ställen, men – delvis till följd av bokens disposition – ges ingen samlad bild av honom.

Det skall till sist sägas, att Arvet från kyrkofäderna har två stora förtjänster. Den innehåller fylliga citat från flera viktiga texter, mest naturligtvis från koncilierna. Det är värdefullt att få dessa översättningar. Vidare innehåller den sista, åttonde boken en förteckning över källor och hjälpmedel för forskare inom patristiken. Detta bibliografiska appendix är mycket nyttigt och vittnar om en stor förtrogenhet med en ofta svårtillgänglig litteratur. Kanske det hade varit önskvärt med lite flera språkliga hjälpmedel, då det för dagens studenter inte minst är de fornkyrkliga språken – främst latin, grekiska och syriska – som är en stötesten.

Ezra Gebremedhins patrologi är på flera sätt ett stort arbete. Tyvärr är den inte alltid en munter berättelse, delvis beroende på att koncilierna knappast förmedlar så mycket av den trons glädje och förtröstan som också måste ha funnits i fornkyrkan. Trons visshet belyses desto mer. Men om denna bok förmedlar en lust hos läsaren att gå vidare till källorna – och det gör den säkert – så kan bilden kompletteras. Och då kan fornkyrkan upplevas på samma sätt som John Henry Newman med ett citat från Vergilius skriver i sin Apologia att han gjorde: incessu patuitdea, i gången röjde sig gudinnan.

Medelbetyg: 4 (1 röster)