Det här lägger sig som bomull om hjärtat, det är ord som letar sig in i minsta vrå.
Kallifatides skriver om sin familj i Grekland, och då mest här om sin far och mor. Han har skrivit två böcker om sin far och båda efter hans död. Därför vill ha också skriva en bok om sin mor, men inte medan hon lever, för han vill inte behandla henne som stoff till en bok. Men det börjar bli bråttom, han är själv 68 och modern 92, han kan till och med dö före henne så han känner att det börjar bli dags.
Han skriver, ”döden närmar sig för oss båda, vems död som tar det längsta steget kan man inte veta. Jag måste skriva om henne och räkna med att kommer att läsa det”.
Theodor tillbringar en vecka i Athen med sin mor, där de umgås och samtalar och samtidigt läser han en skrift som hans far har skrivit till honom om sitt liv. Modern ser på honom som bara en mor kan se på sin son och lagar mat. Som hon säger, ”det viktigaste är att älska dem man lagar mat till”. Samtidigt växer en berättelse fram som varvas med faderns skrift och moderns minnen.
Författaren brottas hela tiden med sitt dåliga samvete varför han lämnade sitt land och hur hans liv blivit om han stannat. Men till slut kommer han till insikt om att ”det liv som var det var”. Inte värt att fundera över när det nu är så här och blir äntligen av med de tankarna. Hans mor förundras också över att han hennes son som inte kunde släppa hennes kjol när han var liten, skulle flytta så långt bort från henne.
Det här är en så underbar berättelse och den berättas så bra, det är inte för sentimentalt utan det är så här det är. Deras kärlek till varandra och mammans kärlek till hela familjen genomsyrar hela romanen och jag kan känna den och känna igen den.
Språket är som bommull, det lägger sig till ro och finns där långt efter jag lagt ifrån mig boken.