Fattigt folk - Fjodor Dostojevskijs lysande debutroman - publicerades 1846 och blev författarens första stora litterära triumf. Boken, som med hänsynslös realism skildrade fattigdomen i 1800-talets Petersburg, hälsades med hänförelse av kritiker och läsare. Den ledande litteraturkritiker V. Belinskij profeterade att Dostojevskij skulle bli en litterär gigant. Det är inte svårt att se hur han kom till denna slutsats, och i efterhand, hade han rätt.
Fattigt folk är en gripande och sorgesam berättelse om den godhjärtade och fattige kanslisten Makar Devusjkin och den föräldralösa unga flickan Varvara Dobroselova. Dagligen upplever de förödmjukelser och för en förtvivlad kamp mot fattigdom som tar ifrån dem all värdighet. I sina brev till varandra finner de tröst och kärlek. "Jag gav efter mer av medlidande med mänskligheten", skriver Makar Djevusjkin i ett av sina brev. Dessa ord skulle kunna stå som motto för hela Dostojevskijs litterära livsgärning.
En nyöversättning till svenska har länge varit efterlängtad. Lars Erik Blomqvist har i sin suvärena tolkning kommit originalets text så nära som möjligt, samtidigt som den svenska språkdräkten gjorts njutbar och tillgänglig för dagens läsare.
Utdrag ur boken:
Varför blir det alltid så att en god människa hamnar i förfall, medan lyckan anmäler sig av sig själv hos andra? Jag vet, jag vet, lilla vän, att man inte skall tänka så, det är fritänkeri; men ärligt talat, sanningen att säga, varför har ödets kråka hos den ene kraxat redan i moderlivet, medan den andre träder ut i Guds värld från hittebarnshuset? Det händer ju att en ren dumbom ofta föräras lyckan. Käre dumbom, rota du i dina fäders penningpåsar, ät och drick, roa dig bäst du kan, men du, din fattige stackare, du får bara slicka dig om munnen; det är, så att säga, det enda du duger till, för så är det, stackars människa! (sid. 102)