Nocturner är fem fristående berättelser om möten och avsked, som alla har med musik att göra. En man vill ge sitt blivande ex en sista serenad, ett par som har kris i äktenskapet, bjuder in en misslyckad musikervän för att boosta sina egon, ett annat par har bara musiken gemensamt, en saxofonist umgås motvilligt med en känd sångerska och något händer mellan dem, och en cellist möter en virtuos kollega som avslöjar en hemlighet.
De fem protagonisterna är samma typ av person, skickliga musiker som inte slagit igenom utan hankar sig fram på småjobb och i tillfälliga band. För övrigt är de inte så begåvade, de saknar driv och ambition, är socialt osmidiga och ser inte bra ut. Men värst är att de saknar utstrålning och charm, något som sållar agnarna från vetet i branschen (enligt författaren). De kvinnor de möter är också sinsemellan samma typer, deras stora drivkraft är att gifta sig rikt eller känt, helst både-och. Kärleken är mindre viktig. Alla är amerikanskor är bäst att tillägga, så jag inte blir anklagad för att vara en kvinnohatande gubbjävel igen... Men man undrar om författaren nyligen blivit lämnad när han skrev boken...
Ishiguro är en skicklig författare, han har en förmåga att skildra människor och möten på ett till synes enkelt sätt och samtidigt få fram de små nyanser som gör att läsaren förstår relationerna utan en massa ord. Alla berättelserna är dråpliga och lite pinsamma snarare än roliga och inget går som på räls. Men skrattet fastnar i halsen, den bestående känslan är vemod och saknad, det blir aldrig riktigt bra. Några berättelser känns lite ofärdiga, som om de hade mer att ge. Men helheten är bra, inte i klass med Klara och solen och Never let me go men klart läsvärd. Boken är bara på 200 sidor så det går snabbt också!