Emma, Jane Austen Albert Bonniers Förlag 2010 i översättning av Rose-Marie Nielsen
”Emma Woodhouse kunde nog anses höra till de lyckligt lottade i livet. Hon var vacker, klok och gladlynt.”
Emma som mist sin mor i tidig ålder bor med sin far som är en mycket ängslig och känslig man, hans trygghet är Emma, hon i sin tur älskar sin far så till den grad att hon bestämt att för egen del inte gifta sig. Men det hindrar inte henne från att smida äktenskapsplaner för andra, mest råkar hennes väninna och skyddsling Harriet ut. Först får Emma henne att tacka nej till ett frieri för att hon tycker att mannen är av för enkel börd. Skulle Harriet ingå äktenskap med en bonde skulle det uppstå problem för väninnorna att umgås, på grund av rangskillnaden, men också att Emma tycker att väninnan är värd något bättre. Emma har siktet inställt på kyrkoherden i byn, men han i sin tur har siktat in sig på Emma och det blir en stor chock för henne när det uppdagas.
Efter den betan försöker hon låta bli att fantisera allt för mycket över andras äktenskapsplaner, och inte styra den stackars Harriet på villovägar igen, med blandat resultat. Emma får kritik för sina förehavande av en kär vän till familjen mr Knightley, som för övrigt är den som kan tillrättavisa henne, en man hon respekterar. Emma är så upptagen av andras liv att hon blir blind för sin egen lycka. Men som i alla Austens romaner så ordnar det upp sig på slutet.
Det är en begränsad värld Jane beskriver, vad som händer i omvärlden vet vi inget om. Det kan tyckas trivialt att läsa om den engelska lantadelns förekommande med middagar, baler, visiter och utflykter, men som vanligt har Jane Austen med sin skarpsinnighet, humor och ironi skapat livlighet i sina karaktärer. Kanske är romanen om Emma inte den skarpaste i min smak, men Jane är en mästare på dialoger och kynnen, återkommande karaktärsdrag är att de är omständliga, ängsliga ,triviala och självupptagna många gånger till överdrift, men också några förnuftiga som styr upp. Austens huvudrollskvinnor är ofta egensinniga, de tänker själva, men kan ta goda råd och som Emma här tar till sig kritik och rannsakar sig själv. Man kan verkligen säga att Emma Woodhouse utvecklas efter hand. Egentligen tycker jag att de verkar ha ett rätt behagligt liv, att tillbringa dagarna med bildning, lite skvaller, promenader och en bal då låter rätt inbjudande, det är det där med giftermål då förstås.
Även om livet verkade rätt angenämt i den här kretsen så skiner allvaret igenom, hur viktigt det var att bli rätt gift, det var en social och ekonomisk konstruktion. För kvinnorna var det än mer viktigt, om ingen friare visade sig så var alternativet att arbeta som guvernant, eller på nådegåvor från släktingar. Det var inget som Emma bekymrade sig för, men Jane Fairfax i romanen led alla kval för den framtiden.
Jane Austen lär ha skrivit att i ”Emma” ville hon skapa en hjältinna som ingen utom hon själv kommer att tycka särskilt mycket om. Till en början häller jag med, men en människa som arbetar med sig själv måste man beundra. Att leva för att engagera sig i andras liv och styra om är ingen bra livsfilosofi, det kan bli oanade konsekvenser.