Ann Heberlein säger i början och slutet av denna bok att det inte är en självhjälpsbok - men att det kanske är det. På något sätt slår det lite an tonen i "Det var inte mitt fel!" Ann vill inte vagga in oss i tron att bara för att man läser en bok så har man löst ett problem. Kanske kan man bli hjälpt av Anns bok, genom insikter och råd, men på slutänden är det inte Ann som ska lösa problemen, det är vi själva.

I "Det var inte mitt fel" går Ann Heberlein igenom dagens Svenskars rädsla för ansvar och skuld. Vi har så svårt att peka ut någon som ansvarig så vi låter hellre bli. Vilket slår tillbaks på offret. Genom att säga till förövaren att "det var inte så farligt" nedvärderar man samtidigt offrets upplevelse och självbild. I början av boken tar Ann upp ett fiktivt exempel på en allt för vanlig situation från skolvärlden: Kalle mobbar Lisa. Han kallar henne fula saker, gör förnedrande handlingar mot henne och förstör hennes saker. Lärarna, när de väl börjar göra något, lägger offta då sin energi på att försöka förstå Kalle: "Kalle har en jobbig hemmiljö. Vi måste förstå Kalle. Vi måste visa Kalle att han är accepterad och älskad, så han mår bättre. Vi måste alla visa Kalle detta, även Lisa. För Lisa måste förstå att Kalle gör som han gör för att han har det jobbigt, att han inte hade gjort så om han mått bra. Lisa måste hjälpa till. Inte ta det så hårt. Inte göra så stor affär av det." Ann Heberlein pekar på en oerhört vanlig situation i vårt samhälle där denna situation från skolmiljön bara är ett exempel. Vi ser den lika ofta i samband med våldtäkt och andra kränkningar. Offret ska vara förstående och dela skulden (och på slutänden ofta ta den största delen).
Anns tanke kring detta exempel är att de som har ansvar för hur situationen Kalle/Lisa hanteras inte hjälper någon alls. Varesig Kalle eller Lisa. Tvärtom. Till Lisa berättar de att hennes känslor och upplevelser är mindre värda. Det hon känner är fel och därmed är även hon fel. Till Kalle berättar de att det är okej att göra och säga vad som helst bara man drar fram "jag har det jobbigt hemma"-kortet. Det finns då alltid en ursäkt till varför man behandlar andra illa. Man behöver inte ta ansvar för det man gör, då det alltid finns en orsak som ligger utanför en själv. Kalle mår dåligt för att hans pappa slagit honom. Det är inte hans fel, utan hans pappas, att Kalle gör andra illa. Och i framtiden är det då heller inte Kalles fel att han slår sin son. osv.
Kalle får aldrig lära sig skilja på vad som är acceptabel och inte acceptabelt och får inte möjligheten att uppleva att han kan kontrollerar sina handlingar, har kontroll över sitt liv, kan förändra sitt liv och bli stolt över den han är.
Så på slutänden och i förlängningen har situationen skapat två personer med sänkt självvärde.

Ann Heberlein är teologie doktor i etik och har skrivit flera böcker som behandlar människligt ansvar inför sig själv och sina medmänniskor. "Det var inte mitt fel" är i sin ton enkel och tydlig och tar upp ett stort problem i vårt samhälle. Hon är oerhört konkret i hur hon tar sig an problematiken och hänfaller aldrig åt teorier och allmängiltiga dogmer. Detta gör henne - i mitt tycke - till en en författare som tar fullt ansvar för vad hon förmedlar och vill uträtta.

Kristina Bäckman läste in boken och blev ingen direkt favorit. Hon har ett något sövande MammaMu-tonfall som stör mig, men som an.

Betyg 4

En bra bok som tog upp tankar som jag har funderat på ett bra tag...

Betyg 5