Det var Folke Bernadotte som stod bakom den numera välkända aktionen med de vita bussarna. Samma år som kriget tog slut, skrev Åke Svensson, ansvarig för konvojen - en bok om äventyret. Aktionen syftade rädda de skandinavier som satt i tyska koncentrationsläger. Framför allt de från Norge, som skeppades bort med "dödens skepp" - vilket orsakade stor frusteration i svenska kyrkan. Folke Bernadotte förhandlade fram villkoren för konvojerna tillsammans med Himmler, som var ansvarig för lägren. Det tycks som om Himmler i krigets slutskeede inte lyssnade lika mycket på sin Fuhrer - utan tog egna initiativ för att te sig i god dager jämtemot de allierade, vilket Folke Bernadotte (och Raul Wallenberg) drog nytta av. Bussarna som skulle hämta skandinavierna var runt 50 till antalet. Alla målades vita med röda kors på (ett sent initiativ som tvingade Åke Svensson och hans team att måla somliga fordon på båtresan till Tyskland!!!). Aktionen var så framgångsrik att den lyckades rädda 15 000 skandinavier (precis som det var tänkt) och därutöver 10 000 andra flyktingar. Denna bok innehåller privata bilder från aktionen, och berättar om Åke Svenssons upplevelser av resorna fram och tillbaka från Tyskland, hans reaktion på fångarnas dåliga kondition och skildrar därmed väldigt intressant hur folk uppfattade "förintelsen" innan det blivit ett begrepp.

Denna bok har skrivits på ett litterärt högtravande sätt. Ibland är berättelsen lätt mässande, lite grann som i en militärrapport. Man märker på språket hur gammal boken är. Här talas om "käcka sjuksköterskor" och "stabila" karlar. Men samtidigt ger det en inblick i tidsandan som känns uppfriskande. Åke Svensson började skriva denna bok direkt efter aktionerna avslutats. Hans hustru berättar att han skrev klart rubbet på två månader. Uppenbarligen fanns det mycket Åke Svensson, inte ville skulle falla i glömska. Bara ett år senare åkte paret tillsammans till Tyskland för att hjälpa till med matbespisning i Berlin till förmån för utbombade barn. Så även om texterna innehåller enorm vrede och frusteration mot tyskarna som omänskliga robotar, som i berått mod kunde döda vanliga människor - finns ändå en förmåga att se nyanser. Alla tyskar var inte monster - och de små barnen oskyldiga till de äldre generationernas vansinne.

Jag tyckte om denna bok. Först kändes formatet "presentbok". Stor, otymplig och väldigt många bilder som mest intresserar de anhöriga. Efter ett tag fångade Åke Svenssons energi och berättarkraft mig - och jag läste boken med nöje. I det närmaste har jag två andra böcker om samma ämne att läsa. Jag kommer läsa "De dödsdömda vittnar - 60 år senare", samt Sune Perssons "Vi åker till Sverige". Men det var Åke Svensson som gjorde mig intresserad av aktionen. Boken får en fyra i betyg.

Betyg 4