Albert Spangler ska hängas. Han är en framgångsrik förfalskare som gjort sig många namn med stor rikedom. Även om han inte är någon våldsbrottsling har hans handlingar påverkat många människor negativt. Lord Vetenari, tyrann över Ankh-Morpork, ser dock något användbart i den unge mannen och benådar honom inofficiellt under hans riktiga namn, "Moist Von Lipwig". Moist får alltså en andra chans, men bara på ett villkor. Detta lyder som följer. Antingen blir Von Lipwig postmästare över Ankh-Morporks i det närmaste fördömda post - eller så får han möta samma öde som sitt alterego. Ställd inför det ödesdigra valet väljer Moist livet (även om det är i den tveksamma roll som yrkesarbetande på posten innebär). Lord Vetenari är en slug härskare som har förmågan att se potential i sina undersåtar. Han tar inte fel denna gång heller. Moist Von Lipwig växer i sitt nya yrke, och posten med honom. Problemen börjar när posten utmanar stadens telegrafsystem som ägs av en synnerligen samvetslös man som är beredd att kämpa ner sin nya konkurrent med alla medel!

Osannolikt bra bok som håller måttet från första till sista sidan. Terry Pratchett har lämnat "Stadsvaktens" trygga sfär för nya spännande karaktärer. Liksom i "The truth" tar sig denna bok an ett modernt men samtidigt urgammalt problem; människors vilja att tro och hoppas på det omöjliga. Alla älskar en underdog - David mot Goliat. Men ibland tar den kärlekens sig gestalt i ren dumhet. Och ännu ibland slår dumheten tillbaka mot gärningsmannen. För det är ju trots allt så - att om alla tror gott om en - kan man bli lurad att tro det själv också. Det ger sällan någon tillfredställelse att lura någon som tycker att man är bra! Posten i denna bok konkurrerar mot ett telegrafsystem som har många likheter med vårt internet. På så sätt har Pratchett lyckats trycka in ett par underbara beskrivningar av hackers - och av människor som blir så facinerade av den föreställda världen - att de slutar leva i sin egen. Jag älskade denna bok. När jag la den ifrån mig var det med ett stort leende på läpparna! Pratchett när han är i denna form, är fullt jämförbar med Mark Twain eller Gogol. Humor, träffsäkerhet och samtidskritik är ledorden som aldrig kan bli fel. Boken får en femma i betyg.

Betyg 5