Tamaro tecknar, i form av ett långt brev, livsödet hos en döende mormor. Visst, det har hänt saker i mormoderns liv, och hon har - tydligen - behov av att analysera och delge sig av dessa skeenden. Men det blir präktigt. Hon skriver på näsan, om än inte lika tydligt som i "Alkemisten" eller "Tisdagarna med Morrie". Men "Gå dit hjärtat leder dig" spelar i samma liga. Och kanske är det därför den blivit så uppskattad och läst av så många.
Själv har jag mycket svårt för denna sorts "livsklokhetslitteratur". Men Tamaro håller sig någorlunda osentimental, så bottenbetyg blir det inte.