En tragikomisk skildring av de bortglömda, de som har gjort sitt. Orden träffar så rätt, Stig Claesson visar att det inte är mängden ord som är viktigt, utan orden i sig.
De går där i sin lilla by någonstans i obygden, ja egentligen är det inte ens en by, de går där och väntar på något som inte ska hända. De har en rädsla för att bli lämnade eller bli hämtade, en rädsla att bli sist. De går där som Elna sade, ”som fornminnen”. Av det fick skomakaren en ide att sätta upp en skylt som det stod fornminne på och då började det hända saker.
Det här är en tunn bok, men som säger så mycket och jag läste den med ödmjukhet för de där människorna som säkert har funnits och finns. När samhället utvecklas blir det alltid några som inte följer med. Den är skriven med kärlek, sorg men även med mycket humor.
Ett exempel i boken som jag tycker är så träffande är när det pratas om att posten inte kommer att köra ända fram till dem, utan till närmsta by. Bonden som arrenderar deras mark erbjuder sig då att komma in med posten. Skomakaren funderar på det och säger till sina kamrater, ”om nu Wiklund ska ta min post så betyder det att jag får besök varannan dag. Det vill jag inte ha” Vilken härlig betraktelse.
Vilken härlig berättelse!