Mina känslor om den här boken är väldigt blandade. Vissa scener och så i boken var helt okej och vissa var till och med bra men det fanns även en massa scener som jag fnös (eller till och med skrattade åt) högt för att de var så löjliga.
Jag kommer ihåg när jag såg serien för första gången och omslagen gjorde mig mållös. Jag satt i min kusins rum och kikade runt lite i hennes bokhylla tills jag fick syn på en väldigt intressant bok med ett väldigt vackert omslag. Det vart tvåan i denna serien som då heter Under din hud. Min kusin berättade lite mer om serien och jag bestämde mig för att ge den en chans. Så jag lånade hem boken, nästa dag, från biblioteket.
Så jag började läsa den och halvvägs in i första kapitlet stötte jag på ett ord som fick mig att skratta högt. Aislinn, den sjuttonåriga Aislinn, kallade sin mormor för Mommo. Inte bara för sig själv utan inför andra också. Jag vet inte vad som är det mest komiska, att en sjuttonåring verkligen skulle säga så eller att hon skämmer ut sig så himla mycket. Men visst vissa är ju så, jaja strunt samma. Vi går vidare.
De första tvåhundra sidorna var inte bra. Jag segade mig igenom det och önskade så förfärligt att den skulle ta slut. Men sedan de sista 100-200 sidorna började det äntligen bli lite fart. Det blev en aning spännande och man blev äntligen lite fäst i historien för att den sedan skulle sluta på det bästa möjliga sätt, jag verkligen älskade epilogen. Det räddade boken lite, men tyvärr så kan jag fortfarande inte kalla den bra. Den är bara okej.
Karaktärerna är heller inga jag kommer att minnas direkt. De var bara tråkiga och vanliga små grå prickar, förutom möjligtvis Donia men jag tvivlar på det. Jag har förmodligen glömt alla namnen om en vecka. Den så kallade kärleken mellan Aislinn och Seth är inget jag kommer att komma ihåg i heller. Visst kärleken fanns där, men den var inte så stark så att man kunde ta på den och när de pratade med varandra (gav varandra löften och sa att de älskade varandra o.s.v.) så kändes det inte så trovärdigt. Författarinnan hade skrivit det på ett sätt så att man kände att de inte riktigt menade vad de sa. Dessutom tyckte jag att deras förhållande var en aning irriterande då de bara klängde på varandra som små valpar och lekte ”jag-kan-inte-leva-utan-min-pojkbän/flickvän” lek. Nja, inte något jag gillar direkt. (SPOILER!) Däremot så gillade jag Donia och Keenan's förhållande och det var så häftigt i prologen. Kombinationen mellan eld och is. Det är bara ni som har läst den som fattar vad jag menar.
Vill helst ge den 2,5 men kan inte det, så det får bli 2.