Jag kunde aldrig riktigt bli berörd av Isprinsessan.Den känns inte som en färdig deckare,utan som ett verk av en överambitiös gymnasist med MVG på svenskauppsatserna och som gärna engagerar sig i samhällsproblem,men som inte kan ge karaktärerna liv trots sina betyg,och därtill en person som vill göra klart för läsaren vilka karaktärer som hon vill att han/hon ska känna sympati för.
Persongalleriet är ibland rent parodiskt vare sig de är goda eller onda.Poliskommissarie Mellberg tillexempel.
En löjlig skitstövel och manschauvinist som kliar sig i skrevet,kammar över flinten och tycker att kvinnor ska ha tajta kläder.
Jag tyckte nästan synd om honom tillsist,i all hans vedervärdighet.Läckberg har verkligen inte gett honom några positiva egenskaper,vilket inte känns trovärdigt.Men han är faktiskt den roligaste och mänskligaste av dem.
Bokens hjältinna Erica är en 35-årig författare som skriver biografier över kända svenska författarinnor.Den här vintern har hon förskansat sig i sitt föräldrahem för att komma igång med en bok om Selma Lagerlöf,när en nyfiken fiskare hittar Ericas barndomsvän,Alexandra,död i badkaret.Hon har av allt att döma legat där cirka en vecka och en isskorpa har blidats runt hennes kropp.Det ser ut som självmord,men alla som kände henne vet med sig att Alexandra inte hade det mod som skulle krävas för självmord,dessutom var hon gravid...och Erica börjar rota i saken,hjälpt av den sympatiske polisen Patrik som hon förstås är lite kär i.
Sidospår i handlingen,främst Ericas deprimerade lillasyster Anna som hunsas och misshandlas av sin skitstövel till make,är alldeles för tröttsamma och utdragna.Jag antar att Läckberg velat få in ett angeläget samhällsproblem för att engagera,men resultatet övertygar inte.
Det är som om Läckberg inte vet om hon främst ska vara rolig a´la Bo Baldersson(med pilsnerfilmskaratärer som Mellberg)eller allvarlig(genom att ta in ämnen som kvinnomisshandel).Det finns ingen som helst realistisk balans.
Ortsborna är antingen charmiga,pratsamma gubbar och tanter med kaffehurran på om någon tittar in(och givetvis försvarliga mängder fantastiska kakor),reko fiskare med båda fötterna på jorden,blaserade outbildade tonårsmammor som storröker eller nyfikna,bigotta skvallertanter.Utom de som i tidiga år flyttat till storstan eller utomlands,de har blivit mer "normala" och världsvana.Poliskåren tillbringar mycket tid med att äta kakor och dricka kaffe i Tanumshede.
En tvåa blir betyget på Isprinsessan,främst på grund av det onyanserade,endimensionella persongalleriet a´la Kitty-bok.De känns som karikatyrer Läckberg hafsat ihop,och därför blir inte heller intrigen spännande.Och hjältinnan Erica engagerar inte heller,hon känns fånigt distanserad och kylig,felfri sånär som på småskavanker(typ kärlekshandtag) och svår att få liv i som romankaraktär.
Hon fantiserar om Patrik och kärleksfantasierna/scenerna snuddar inte sällan vid ren Harlekinromantik.Av ett sammanträffande har Patrik precis blivit bedragen av sin fru och är därmed lägligt nog ledig för singel-Erica.Sammanträffandena är många,många och ofta orealistiska.
Det är lite taffligt gulligt,men det är väl inte därför man läser en deckare?