Det här är en modig skildring av Ann som här i sin berättelse totalt utlämnar sig själv och i viss mån också sina närmaste.

Ann Heberlein beskriver i ett rasande tempo hur det är att vara manodepressiv. Att pendla från den ena ytterligheten till den andra. Hon känner sig hemlös och tycker att alla andra är normala, en främling bland främlingar. Det borde inte vara så.

Ann är välanpassad, välutbildad, välklädd, välskött, vältalig och välklippt. Tillhör normen på alla sätt och vis men ändå en främling.

Hon beskriver depressionen som att se allt genom en svart lins och manin som att se genom förstoringsglas. Världen får skarpare konturer och färgerna blir klarare.

Det känns som om alla ord har forsat ur Ann, hon skriver det hon känner och skräder inte orden även om de sårar. Det är väldigt självutlämnande och hennes närmaste är inte skyddade från hennes vassa tunga. Jag kände i början av boken irritation över att Ann var så upptagen av sig själv och sin sjukdom. Men ju mer jag läste desto mer kände jag hennes ångest och förstod hur jobbigt det måste vara att leva med dessa ångestkänslor, att hela tiden kämpa. Så mycket energi det måste gå åt till att bara försöka leva. Hennes familj blir även de drabbade av hennes sjukdom, och det kan inte kännas bra för Ann. Det känns som om allt blir en ond cirkel.

Egentligen säger titeln på boken allt om hur Ann känner sig och det gör ont att en människa ska behöva må så dåligt i nutidens Sverige, eller är det just för att vi lever i en sådan stressig och ytlig tid som så många människor mår dåligt? Fattas det något i våra liv? I sina maniska perioder är författaren väldigt produktiv och hon är inte ensam om det. Många av hennes kollegor, både levande och döda har eller har haft den här sjukdomen. Då kan man fundera, är det produktiva människor som blir drabbade eller krävs det så mycket att skapa att det framkallar ångest?

Det är en tänkvärd och bra bok som Heberlein har skrivit. Man får lite att fundera över.

Betyg 4

Ingen kan förstå. Har man inte upplevt det själv så kan man inte veta. Ångesten alltså. Depressionen. Försök berätta för någon som tror att ångest är samma känsla som man får när den man älskar gör slut, eller en tentamen misslyckas. De har aldrig känt något annat, så de kan inte tänka sig att någon annan har. Nästan som om du, med ditt mörker, gör anspråk på att vara förmer än vad de är. Känna saker som de inte kan känna. Skitsamma om det är något du inte önskar din värsta fiende. Det är en förolämpning att säga till någon att, du förstår inte. Ångesten är inte sorg, lessenhet och botas inte av att jag rycker upp mig själv eller skänker en tanke på svältande barn i Somalia. Fysiskt har jag det bättre än de flesta. Ekonomiskt och kanske socialt. Men det spelar ingen roll. Allt som spelar roll är smärtan. Den som inte syns. Du hade förstått mig om jag hade haft en tumör. Du hade inte ifrågasatt. Man får vara ledsen om man har orsak. Men sen ska det liksom gå över. Det är så det är för dig - så varför skulle det inte vara så för mig. Det är medömkan jag vill ha. Tröst och fördelar jämtemot dem som kämpar utifrån exakt samma förutsättningar som jag själv. Om jag hade varit mindre fixerad vid mig själv - så hade jag förstått det.

Men du som aldrig haft ångest, du vet inte. Det är faktiskt så. Jag vågar säga det eftersom jag vet hur det är att må bra. Jag kan jämföra. Jag vet skillnaden mellan sorg och ångest. Precis när den rätta gör slut så känns det ungefär samma. Sorgen och ångesten. Skillnaden är att tiden faktiskt läker sår, även om det går långsamt. Men tiden läker inte ångest. Det vore mycket enklare om ångesten hade en praktisk orsak. Mamma har dött, du har fått sparken, din kille har lämnat dig och du har fått en dödlig sjukdom. Allt samtidigt, helst - så finns äntligen en orsak att få vara ledsen. Men riktig ångest har sällan någon faktisk orsak. Den utlöses av orsaker, men stannar för att den tycker om att plågas. Eller för att jag, du, alla vi som har den - gillar att framstå som offer. Ironi. Den stannar för att den stannar. Det spelar ingen roll vad vi tycker om det. Och när vi borde ha kommit över, tagit oss i kragen och insett hur mycket vi borde vara tacksamma för - så borde den ha försvunnit. Om den stannar är det helt och hållet vårt ansvar. Vi vill att den stannar. Eller så har vi inte stake nog att omfamna livet.

Det spelar egentligen ingen roll. Och alltid tänker man att man är ensam. Det är det värsta med depressionen. Det hjälper liksom inte att vara många. Att det finns stödföreningar för andra som också vill ta livet av sig. Du kan dela med dig av ångesten (vilket gör den ännu svårare att stå ut med), men du kan aldrig dela med dig av tröst nog för att jaga bort helvetesskapet. Du är ensam. Och när du är ensam finns det ingen du egentligen borde behöva ta ansvar för än dig själv.

Det går inte att skriva om det här. Det gör för ont och orden suger bort all distans mellan smärta och mig. Det värsta är att veta att de som läser måste vara med om samma sak, för att förstå. Jag vill inte att du ska vara en sån som mig. Egentligen vill jag inte att du ska ha erfarenhet nog att förstå. Om du har det är du som mig och då är du inte möjlig att rädda. Så ibland. En av oss sätter sig ner. Hon skriver och skriver och skriver. Det blir en bok som går att ta i, att läsa och känna igen sig i. Som gör ont. Så jävla ont att man vill sluta läsa. Men det går inte för det är mina ord. Det kunde lika gärna varit jag som sa, skrev och levde dem. Hur kan hon veta?

Så det fanns fler än jag? Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" är ett smärtsamt inlägg i självmordsdebatten. När jag söker efter information om boken hittar jag mängder med artiklar som ifrågasätter Heberleins rätt att gränsa en så tabubelagd fråga. Jag hittar inlägg som ifrågasätter om boken är en PR-bluff. Alla dom som sa till mig att jag gjorde det för att få uppmärksamhet. Eller alla dom som sa att jag gjorde det för att straffa. Alla dom som inte såg mig. De ser boken och de ser sin rätt att få attackera och vägra förstå. Läsa alla dessa ord som skriker. De vill inte se, de vill inte förstå. För om de förstår måste de erkänna sina egna brister, sin oförmåga att se att andra människor kan känna annat än dom själva kan - vilket de egentligen borde vara tacksamma över.

Förra terminen läste jag Ann Heberleins bok "Den sexuella människan" som ingick i min kurslitteratur för teologisk etik. Den var så bra att jag kontaktade henne efteråt för att berätta att läsningen hade varit så njutbar (särskilt med tanke på vilka böcker vi brukar få läsa i kurser. Hon svarade och tackade. Det var Ingrid som gav denna bok till Freddi och sa att jag skulle tycka om den. Tycka om? Det kändes som om jag hade skrivit boken själv! Allt allt allt som Heberlein skriver om har jag tänkt, läst och försökt få andra att förstå. Som jag förstod av boken mår författarinnan fortfarande mycket dåligt. Hon försvann spårlöst i januari detta år men hörde av sig till sin förläggare några dygn efteråt. Detta har föranlett skribenter att ifrågasätta hennes agerande som någon slags reklam för boken. De som tänker sådana tankar kan inte förstått betydelsen av ett jävla ord i boken. Det får mig att må fysiskt och psykiskt illa. En riktig recension av boken kommer komma när jag har hämtat mig lite och när jag har läst om delar av den igen. Eftersom boken ingår i min läskurs måste jag också sansa mig så att jag kan skriva något mer vetenskapligt än ett sånt här inlägg. Men jag ville ändå säga - eftersom jag inte kan vara tyst. Ann Heberlein har skrivit en av de bästa böcker jag läst om ångest, depression, manodepression, borderline och om det helvete det innebär att människor slutar lyssna när det är för smärtsamma saker som man pratar om. Boken får en självskriven femma. Makalöst Heberlein!!!

Betyg 5

Ann Heberlein är teologie doktor i etik, författare till flera böcker om människans ansvar och ofta anlitad som debatör och krönikör i olika tidningar. Och även om allt detta passerar revy i hennes självbiografiska "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", så är det inte det boken handlar om.
Denna bok handlar om ångest. Och det är inte "usch vad jobbigt, jag har ångest"-ångest. Det är "jag kan inte existera och måste dö"-ångest. I en lång smärtsam kedja av ögonblick berättar Ann utelämnande i sin bok om hur hennes liv präglats av ångest och sin bipolära personlighet. Hur hon kastats fram och tillbaks mellan att känna sig oövervinnerlig och att känna sig värdelös.
Hon är doktor i etik, eftertraktad debatör, höginkomsttagare, gift med en präst med vilken hon har tre barn som hon älskar. Hon har mycket av det som de flesta drömmer vad hon har att leva för, det är något annat. Något som i perioder sliter meningen ur allting och lämnar henne hudlös. Något sjukt, något kemiskt, något bortanför mänsklig kontroll.

Jag upplever inte att Ann Heberlein skrev denna bok för att ge hopp till andra som också lider av svår ångest. För denna bok lämnar inte många glimtar av hopp. I bokens slutskede ger hon i stort sett anvisningar till sin redaktör om hur boken ska bearbetas i fall hon inte finns kvar att vara med i det arbetet. I stället skriver hon om att bokens syfte är att berätta för alla andra om ångest. För att de ska förstå vad ångest innebär. Hur den skapar ett avstånd och ett främlingsskap till omvärlden.

"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" är oerhört självutlämnande och självbiografisk. Samtidigt varvas dessa partier med etiska frågeställningar och resonemang om självmordets varande. Som den doktor i etik hon är rannsakar hon sig själv angående om självmordet är rätt eller fel. Hon kommer fram till att som mor till tre barn har hon inte rätt att ta sitt liv. Därför är självmord för henne inte acceptabelt. Det är hon övertygad om. Frågan är om det på slutänden ändå räcker.

Efter utgivningen av boken försvann Ann Heberlein några dagar, vilket orsakade stort rabalder i pressen och stor oro i familjen. Hon kom dock tillbaks och kom sedan ur den ångestperiod i vilken boken föddes. Jag och Elinleticia träffade henne på en författarträff i Lund i våras i somras var hon sommarpratare i radio och har definitivt tillfrisknat för denna gång.

Personligen förstår jag att med den enorma ångest som drabbar Ann Heberlein kan existerandet kännas omöjligt. Om hon en dag skulle ge upp skulle jag förstå, men samtidigt sakna alla de smärtsamt ärliga och rakframma insikter hon sprider i sitt författande - i denna och tidigare böcker.

Boken lästes in av Marie Richardsson och även om hon gjorde ett samtidigt bräckliga och skärpta skånska.

Betyg 5

Jag orkade faktiskt inte läsa ut den, kändes att det var skrivet i stunden, oerhört tungt och oerhört självupptaget. Jag hade önskat mer distans till skeendet, mer analys, inte bara smärtan.

Betyg 3

En bok som väcker mycket tankar och intresse kring ämnet utan att ge läsaren skuld. Tycker att det är en fantastiskt modig bok som visst, det är skriven i stunden men det är det som gör den så effektfull. Varning bara till läsaren att titeln på boken gör att man får en del omsorgsfulla blickar på sig på tunnelbanan och en och annan fråga om "hur mår du egentligen?" av oroliga föräldrar och andra nära och kära. Men de är det värt!

/Louise

Betyg 5

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Håhåå....vad tungläst det var! Okey,medges att det är modigt att så naket skildra sitt känsloliv.Tidvis mycket bra beskrivningar av hur det känns att vara hypomanisk eller djupt deprimerad.Tidvis dock så segt och tungt introvert att man knappt orkade hänga med.På det stora hela är det deprimerande läsning men samtidigt lärorikt.Det är ju bra om bipolär typ 2 får mera uppmärksamhet eftersom sjukdomen är relativt okänd.

Betyg 3

Recension av Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Ann Heberlein är teologiedoktor och forskare i etik. Hon är även verksam som debattör och skribent. 2008 kom hennes uppmärksammade bok Det är inte mitt fel ut. Boken handlar om konsten att ta sitt ansvar.

Ann Heberlein lider av en psykisk sjukdom bipolär typ 2, tidigare kallad manodepressivitet.

Boken gavs först ut av Weylers förlag. (Men detta är en recensionsbok från Månpocket.)

Handling: Ann Heberlein sitter i väntrummet på S:t Lars sjukhus, psykakuten i Lund. Där sitter olika sorters människor. En del finklädda med portfölj, punktjejer med ärriga armar, vissa ser ut som hemlösa. Människorna är i alla åldrar, en del har sällskap och några sitter ensamma. En gemensam sak har de dock: de stirrar tomt rakt fram, och de pratar inte med varandra. Ingen orkar helt enkelt bry sig om de andra i väntrummet. Alla mår själva så dåligt.

Ann berättar väldigt öppet om sin svåra ångest som hon haft sedan tonåren. Då satt hon här i väntrummet med svarta trasiga kläder och sönderskurna armar. Numera är hon doktor i etik, har fina kläder, men sitter här ändå.

Ann berättar om de psykiska sjukdomstillstånden, som kan drabba alla. Här finns ingen skillnad på status, man kan vara högutbildad eller lågutbildad. Det är tyvärr fortfarande fult att ha en psykisk diagnos. Däremot är det helt okej att ha en fysisk diagnos. Ann har haft problem med ångest sedan tonåren. Ändå har hon lyckats studera och tagit doktorsexamen i etik. Hon är mamma till tre barn och gift med en underbar man. Hon är eftertraktad inom sitt jobb och ofta anlitad som debattör i TV och skriver i olika tidningar.

Vad är det då som gör att hon ständigt drabbas av dessa ångestattacker? Ibland känner hon att självmord är den enda utvägen, hon känner sig bara till besvär. Troligen är det tack vare Anns stora kärlek till sina barn som hon fortfarande är i livet. Ann klarar galant att sköta sina arbetsuppdrag och ibland funderar hon själv på hur det är möjligt. För även om ångesten ligger där och lurar lyckas hon med sina uppdrag, men med mellanlandningar på S:t Lars sjukhus psykakut då och då.

Jag tycker att detta var en fantastisk bok, en riktig sträckläsarbok. Jag kunde inte lägga den ifrån mig, utan läste tills den var slut. Ann Heberlein skriver så öppet och känslomässigt om sin svåra ångest och sina självmordstankar. Hon skriver också om kända författare som Virginia Woolf, Karin Boye och Sylvia Plath som trots sina framgångar inte orkade med sina liv utan tog självmord. Det är väldigt strongt gjort av Ann Heberlein att gå ut och berätta så öppet om sin psykiska diagnos, eftersom hon är ett känt namn.

Själv har jag arbetat på ett sjukhusbibliotek och hade där hand om de psykiatriska avdelningarna. Många patienter anförtrodde sig till mig om saker de inte ville tala om för vårdpersonalen. Jag kan säga att det ofta handlade om att det här med psykiska diagnoser var ett känsligt ämne för många patienter. Särskilt när det gällde deras arbetskamrater och vänner. Tyvärr blev många lämnade ensamma när de som mest behövde stöd. Nu är det 2010 och fortfarande är det fult att ha en psykisk diagnos.

Jag tycker att Ann Heberleins bok bör läsas av många. Både anhöriga, arbetskamrater och i studiesyfte. En otroligt bra bok som jag rekommenderar varmt.

Betyg 5/5 Kristina Simar lektör/bokrecensent

Betyg 5

Det är så många som glömmer att skenet kan bedra. Fastän en person kan se ut och bete sig som "alla" andra, så kan dennes inre vara ett helvete. Heberlein beskriver sitt eget helvete och berör teman som självmord, avsked, psykisk instabilitet, etc. Heberlein kan vara vem som helst, den duktige eleven i skolan, mannen som går till sitt jobb varje dag, en teologie doktor och forskare i etik. Som alla sjukdomar så väljer vi inte dem, utan de väljer oss.

Vissa stycken kändes obegripbara och ytliga, men mestadels för att jag inte förstod hennes tankegångar. Men jag håller med henne om människans impulsivitet. Flera ögonblick i våra liv kan vi känna oss ofullständiga, värdelösa och som om hela världen är mot oss. Det gäller då bara att vi under dessa ögonblick tänker till angående det vi tros vilja göra, innan vi verkligen gör det.

Som tonåring har jag sett flera ungdomar som skär sig, flera för att få uppmärksamhet. På så vis har jag "tappat respekten" för dessa typer av människor. Men Heberlein har fått mig att inse att riktig manodepressivitet/bipolär typ 2 inte bara är ett tillstånd, utan en sjukdom.

Betyg 3

Inet bara en snygg titel utan även en mycket intressant bok

Betyg 5

Detta är en bok som berör djupt. All ångest griper tag, cirkulerar och pulserar runt. Ann är otroligt öppen i sitt berättande om självmordstankar som finns allt igenom hela boken. På något sätt känns den som ett långt självmordsbrev. Jag är glad att jag fått ta del av denna känslostorm.

Betyg 5

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Så länge hon skriver om sina egna erfarenheter är boken bra. Det är när hon ska generalisera och börja skriva om "vi" och börja predika, som jag har svårt för henne.

Betyg 3

Ann Heberleins mästerverk som tar sin utgångspunkt kring sitt eget liv och sin egna depression, som i och med den filosofiska problematiken att varken vilja leva eller dö, börjar nysta kring en mängd filosofiska ämnen om vad ett liv egentligen är...

Betyg 5

lånade den här boken för den kändes som jag. Jag är absolut inte manodepressiv men depressiv. Jag känner igen mig i mycket men låååångt ifrån allt. Jag kan förstå mycket av ångesten men inte uppåtsvingen när hon verkligen är åt det håller i stället.

Boken är ganska rörig. Tror nästan man måste vara lite inne i det här själv för att förstå, om man ens gör det då. Eller så kan det helt enkelt vara jag som bara inte koncentrera mig tillräckligt.
Jag hoppade tyvärr över de sista 60 sidorna, det blev lite för mycket svammel och upprepningar för min del.

Betyg 2