Den gamle och havet, Ernest Hemingway, i översättning av Mårten Elund, Albert Bonniers Förlag 1952
För den gamle kubanske fiskaren i sin lilla båt hade turen vänt, 84 dagar utan fångst och pojken som han hade haft med sig och lärt upp blev uppmanad av sina föräldrar att flytta över till en annan båt, den gamle förstod dem. Det ansågs att den gamle nu definitivt och utan återvändo var salao, den värsta form av otur som fanns. Den gamle hade kommit till den punkt i livet där han inte hade så mycket att förlora annat än sin heder och när de andra fiskarna gjorde narr av honom blev han än mer sporrad, han gav sig ut igen och den här gången skulle han ge sig längre ut än han brukade.
Handlingen i denna klassiker känner nog de flesta till och den har diskuterats från olika håll, varför den blivit så läst och omtalad. Jag förvånades själv i början av läsningen hur enkelt språket kändes,nästan lite barnsligt, men efter hand utan att jag vet hur det gick till så njöt jag av varje ord och ton. Med varsam och kärleksfull hand beskrivs den gamle och hans kärlek till havet, det hav som han ser som en kvinna som ger och tar, det som först verkar vara så lite, öppnar sig efter hand. Man kan tycka att det inte hände så mycket på ytan, men jag kände något som bubblade upp mer och mer, en ihållande spänning och en stor sympati. Där ute i sin ensamhet blev läsaren en del av fiskarens tankar och resonemang med sig själv, att lyckas med det är stort, att verkligen känna med honom.
Det är en berättelse om människans förutsättningar och val, om kärlek och vänskap, om tron på sig själv, för vem ville fiskaren bevisa att han fortfarande dög, för sig själv, för pojken eller för hela byn? Hur tänker vi själva? Fiskaren hade en trogen vän, pojken fanns med honom i tankarna där ute på havet, det stärkte. Den gamle hade ett mål, det målet ändrades efter hand, han anpassade sig efter situationen och de medel han hade till hands. Hans litenhet mot det stora.
Man kan välja hur man vill läsa ”Den gamle och havet”, rakt upp och ner och njuta av språket och den enkla historien, eller försöka se nyanserna och budskapet, vad döljer sig under ytan. Det ena behöver inte vara bättre än det andra, det bestämmer ögonblicket. Jag själv gick in berättelsen som i vilken berättelse som helst, kanske kände jag lite att det förväntades lite mer av en nobelpristagare, men efter hand flöt jag in och det öppnades tankar som följde långt efter jag slutat läsa, den lade sig i sinnet.