Förintelsen - vår tids vidrigaste dåd. Var det kulmen i antisemitismens historia? Ett plötsligt utbrott av ondska i en annars väl fungerande civilisation, som en abnormal avvikelse? Kanske, ett dåd av sinnesjuka tyskar, vars natur i grunden var pestbesmittad och hatisk? Eller var det - som bokens författare antyder - en faktisk och logisk följd av en civilisation uppbyggd kring det rationellt ekonomiska och moralavisande?

Det finns två ledande forskare/författare inom området rörande förintelsens historia. Teologen Richard Rubenstein är den ena och historikern Raul Hilberg den andra. Båda har vigt sitt liv åt att försöka förstå mekaniken bakom förintelsen och mönstret - för att, om möjligt, förhindra att något liknande sker ånyo.

Zygmunt Bauman är den första sociolog som faktiskt försökt analysera förintelsen med sociologins redskap. Denna analys är betydligt svårare än den analys historiker och teologer försöker göra. Detta framför allt för att det ligger i sociologins natur att hylla civilisationens framsteg. Civilisationen är det faktiskt goda som vår vetenskap, vår medicin, forskning, och kultur, nästan all kkunskap vår civilisation har sitt ursprung i.

Förintelsen blir då skuggsidan av civilisationen. Här ställs civilisationens på sin spets och det dolda ansiktet skymptar fram. Samhället skapar medicin - ja, men frågan är också till vilket pris? Bauman blottlägger samhällets mörka ansikte som sociologer har en tendens att blunda för. Däri ligger alla teorier om Auschwitz som något unikt i den judiska historien (inte drabbande mig och dig), som en sinnessjuk konsekvens av tyskarnas rashat (som nu fått sitt utlopp och inte kommer ske igen), förskrämmelsen för det oväntade och annorlunda som manifesteras i pogromer och rädsla. Bauman visar att dessa teorier alla har som syfte att bagatellisera förintelsen för att slippa ta itu med det ofrånkomliga - nämligen att samhället idag inte åstadkommit några förebyggande åtgärder för att förhindra ett liknande skeende och det faktum att vår framstegssyn fortfarande dominerar och förmörkar vårt omdöme i etiskt orätta situationer. Författaren visar att vårt samhälle är tudelat, på både gott och ont. Det är en förutsättning för hygien, medicin, kultur vad mera, men vårt framstegstänkande är också en nödvändig förutsättning för Auschwitz.

I en värld där människor reduceras till varor och dödsfabrikernas resultat mäts i siffror - inte liv, är det bara samhället som kan rättfärdiga eller förkasta det skedda. Vår "civilisation" valde den enklaste vägen. Den kollektiva skulden efter förintelsen var inte bara tyskarnas. Den var också de allierades och judarnas egna.

Konsekvensen för judarna var en mental uppdelning av judenheten. Den krassa synen som företräddes av den nya juden i Israel som till varje pris var beredda att vinna mark, den mobbade som blir mobbaren. Och diaspora judenheten förtätades i sin tur genom förintelsen och hittade en ny identitet - som ett märkt offer (vilket Israels judar föraktade). För att få skadestånd eller kompensation för sin tid i koncentrationslägren kräver Tyskland bevis, och de ger inte ut skadestånd till de dödas anhöriga. Offret får rättfärdiga sin egen existens och det nödtorftigt.

Efter kriget assimilerades nazisterna in i samhället. De fick återupprättelse genom av-nazifieringen och upprustningen av landet. Inom kort innehade de sina tidigare poster inom politik och industri. Medan judiska flyktingar fortfarande letade efter sina anhöriga och försökte återfå sin egendom och kämpade med visum för att få bosätta sig någonstans - hade de forna nazisterna redan sonat synden. Nu skulle den glömmas och offren skulle tystas. I efterhand kan man se hur liten betydelse offren för förintelsen egentligen hade. Man underbyggde de överlevandes skam och förväntade sig att de skulle låtsas allting bra igen, utan att begära skadestånd eller utelämning av nazistiska bödlar som flytt rättvisan. Än idag är inställningen mot de överlevande att de kompenserats nog och att man får släppa det förflutna.

När inställningen är att offret får skylla sig själv och offret ofta självmant tar på sig skulden för vad som hänt (liksom ett våldtäktsoffer ofta gör) är det samhällets ansvar att gå emellan och visa att offret är ett offer. När detta inte sker är det ett tydligt tecken på att samhället fortfarande är sjukt.

Jag smickrar mig själv för att jag kommit fram till samma slutsats som Bauman gör i sin epilog. Nämligen att alla människor har ett ansvar, inte bara för sig själv - utan för sin nästa (Bauman uttrycker sin nästa i "den andre"). Detta ansvar har vi - oavsett om "den andre" uttrycker ett ömsesidigt ansvar - oavsett vad vi får tillbaka. Rättfärdighet kan inte mätas och betalas tillbaka i tacksamhet. Det är varje människas plikt att moraliskt ta ansvar för sin nästa. För samhället är inte pålitligt när det gäller den individuellas väl och ve. Samhället ser till kollektivet och kollektivet kan utforma moral efter passande syften - precis som det nazistiska samhället gjorde.

Vi har att förlita oss på den inneboende moralen och den befrielse det innebär att visa skam och erkänna sina brister. När Frankl försökte ta fram det positiva i lidandet (Livet måste ha en mening) försöker Bauman visa att skammen kan vara befriande. När man erkänner sin skuld och del i det skedda sträcker man ut handen till offren och betygar att deras känslor inte är felaktiga. Deras känslor av orättfärdighet och orättvisa är berättigade. Förövaren (som är en förövare även om han bara tittade på!) sänker garden och plockar ner stoltheten. Han säger "Ja, vi hade kunnat göra annorlunda. Men nej, vi gjorde inte det - av skäl som rädsla, egenintresse, insiktslöshet osv. Men kontentan är att det du känner är helt rätt. Du BLEV orättvist behandlad - vi gjorde fel och vi skäms!" Däri ligger befrielsen och den utsträckta handen. Men också vapnet mot framtida moraliska avfall.

"Auschwitz och det moderna samhället" är en av de mest givande böcker jag någonsin läst. Den får en stark femma i betyg och varma rekommendationer!

Betyg 5