Annette Wieviorka förlorade flera nära släktingar i dödslägren. Även hennes make som är historiker, är barn till överlevande. Deras dotter Mathilde är tretton år och börjar fråga om Auschwitz och förintelsen. Denna bok är uppbyggd som ett samtal mellen dottern och hennes mamma för att åskådliggöra problematiken i förintelsen och besvara de enklaste - men också svåraste frågorna.

Jag hade inga höga förhoppningar på denna bok som jag hittade på ungdomsavdelningen på Lunds stadsbibliotek. Fackböcker för ungdomar om förintelsen har en tendens att förenkla för att beskydda. Många berättelser om förintelsen är mycket lika, de börjar med beskrivningar av boskapsvagnarna, av resan som följs av avklädning och rakning av hår. Därefter beskrivs lidandet i lägren och den slutliga räddningen. Många av författarna uttrycker tydligt att de vill vända sig till ungdomar av idag för att ge dem kännedom om historien och förhindra att det sker igen. Jag betvivlade aldrig författarnas syften - men upplevde heller inte att de nådde fram. Att lära om förintelsen handlar inte, i första hand om att förhindra dödsfabriker, kunskapen är mer subtil än så. Det är lätt att se förintelsen som något som skedde för 60 år sedan och distansera sig till den. Men förintelsens mönster finns i vår vardag - här och nu. Mobbning är en form av förintelse, liksom när man skuldbelägger våldtäktsoffer. För mig är det viktigt med böcker som visar ungdomar paraleller mellan förintelsen då och förintelsen idag. Böcker ska mana till ställningstagande mot orättvisorna som sker i vår vardag. Författaren till denna bok förklarar:

"Varför ska vi ägna oss särskilt åt just denna historia? En del tror att om alla känner till vad som hände i Auschwitz kan vi se till att det inte händer igen, ungefär som folk trodde att första världskriget skulle vara det sista, och som sa; "aldrig mer krig". Att det skulle räcka med att visa upp lite elände här och där och skaka om alla unga för att vaccinera dem mot att göra något så förfärligt. Själv tvivlar jag på den sortens uttalanden. Jag tror inte att en historisk redogörelse som bygger bara på känslor kan betyda något på längre sikt. Däremot tror jag på klokhet och förnuft, även om Auschwitz fortfarande är något som är mycket svårt att förklara."

Boken är nittio sidor kort, men författaren tar väl vara på dessa sidor. Hon tar inga genvägar till sanningen och uttrycker sig okonstlat och trovärdigt. Denna enkla bok är bland det bästa jag läst om förintelsen och den får därför en femma i betyg.

Betyg 5