Intressant om USA:s inre motsättningar (Bostons i synnerhet) under och efter första världskriget. Lehane skriver övertygande om motsättningar, omänskliga arbetsförhållanden, skitiga, segregerade stadsdelar. Ur denna kaos växer långsamt och försiktigt en rörelse fram, en rörelse som skall ge arbetarna bättre villkor. Detta gäller även de patrullerande poliserna, som vi i synnerhet får följa i "The Given Day".
Parallellt med handlingen om samhället i stort får vi följa två familjer - en vit och en svart - och deras mer eller mindre strapatsrika liv. Naturligtvis vävs kärlekshistorier in i handlingen (hur skulle en bok annars kunna vara så omfångsrik?), och det är detta som gör att det blir en film, tror jag. Ibland gränsar det till att bli alltför sentimentalt, men till slut langar han hem det med äran i behåll, Lehane. Det är inga Hollywoodslut, trots allt.
Men vad gör då att det inte blir full pott på betygsskalan? Jag funderade länge på det, och kom fram till att detta är en bok skriven för amerikaner först och främst. Inte minst delarna med Babe Ruth i blickfånget känns väldigt exotiskt för en måttligt baseballintresserad svensk som jag själv. Jämför man detta med Mobergs Utvandrarserie, som ju också beskriver hur USA byggdes upp, blir det tydligt. Medan Karl-Oskar och Kristina känns igen i sin "svenskhet" är Danny, Nora och Luther trots allt amerikaner till kynne och dåd.