Frank McCourts Ängeln på sjunde trappsteget är skrivet i jag- form och täcker upp Franks liv från det han blir till under en ”knäskälvare” i New York av två ensamma irländare som funnit varandra till det att Frank återvänder till New York efter en miserabel uppväxt i staden Limerick på Irland.
Franks uppväxt är fruktansvärd, direkt i inledningen beskriver han den själv så här: ”När jag ser tillbaka på min barndom förundrar det mig att jag alls klarade mig igenom den med livet i behåll. Det var naturligtvis en eländig barndom: en lycklig barndom är knappast värt något intresse. Värre än en normal eländig barndom är den eländiga irländska barndomen, och än värre är den eländiga den eländiga irländska katolska barndomen.”
Det som gör Franks uppväxt så hemsk är kombinationen av faderns alkoholism, svält, sjukdom och död. Det finns sannerligen inte många glädjeämnen i den här boken men trots allt hemskt som händer och trots att man har svårt att förstå hur människor kan ha det och ändå överleva så känns det inte som om McCourt har skrivit den här boken för att få sympati, utan den är skriven på ett varmt och ofta humoristiskt sätt. Samtidigt som han beskriver den svartaste sorg så gör han det med glimten i ögat som t.ex.: ”Magistern säger att det är ärofullt att dö för tron, och pappa säger att det är ärofullt att dö för Irland, och jag undrar om det finns någon i världen som vill att vi ska leva. Mina bröder är döda och min syster är död, och jag frågar om de dog för Irland eller för tron.”