Det finns inte ord nog att beskriva Anne på Grönkulla. Denna underbara stora lilla flicka med en fantasi vem som helst kunde bli avundsjuk på. Ljuvlighetens vita väg, Mörka speglande vågen, Snödrottningen, Pil pil susa. Allting får poetiska och vackra namn. Första boken är helt klart bäst, tycker även mycket om de andra men ingen kan slå den här. Har nog läst den ett tiotal gånger sen min mamma gav den till mig i födelsedagspresent dagen jag fyllde elva.
Tycker inte att utdraget säger särskilt mycket,så jag skriver till ett eget:
Den sköna synen tycktes beröva flickan talförmågan. Hon lutade sig tillbaka i giggen med de magra händerna hopknäppta i knät och ansiktet i stum hänförelse mot den vita glansen över deras huvud. /../
- Nu känner du väl dig allt bra hungrig och trött, sade Matthew slutligen - andra skäl till den långa tystnaden kunde han inte tänka sig. Nu har vi inte heller så värst långt kvar.
Hon vaknade upp ur sina drömmerier med en lång suck och såg på honom med blicken hos en själ som svävat vida i stjärnströdda rymder.
- Åh, herr Cuthbert, viskade hon, den där blommande valvgången vi for igenom - allt det vita - vad var det?
- Du menar väl allén, kan jag tro, sade Matthew efter några ögonblicks djup eftertanke. Ja, den är rätt snygg på sitt vis.
- Snygg? Åh, det är väl inte det rätta ordet. Vacker inte heller. Det säger inte på långt när tillräckligt. Åh, det var underbart - underbart! Det var det första jag sett i mitt liv, som man inte kunde tänka sig härligare. Jag fick en sån konstig känsla här - hon kade handen på bröstet - riktigt som värk, men det var bara därför att jag njöt. Har herr Cuthbert någonsin haft sån värk?
- Nej, det kan jag just inte påminna mig.
- Jag får det rätt ofta - när jag ser på någonting så där förfärligt vackert. Men varför ska den där underbara valvgången kallas allén? Det namnet säger ju ingenting. Nej, den skulle heta - låt mig se - jo, Ljuvlighetens vita väg. Är det inte ett fint sagonamn?