Vissa är fria och kan göra vad de vill, andra går bara med mängden. Boken visar främst hur vår materialistiska vardag låser in oss.

Betyg 3

En fantastisk tråkig naturromaniserande new-ageroman som är så övertydlig att det kniper i magen på mig av otålighet. "Naturen är bäst, staden är skit." "Naturfolken vet hur man lever, följ dem och allt skall gå dig väl!"
Ordalydelser som "Dricka ljus", "barfota på den levande jorden" och "råttornas boningar på de lortiga gatorna" får mig bara att rysa.
Alla mina farhågor om Le Clézios naturdyrkande har besannats.

Det som räddar den från bottenbetyg är trots allt skildringen av de kristnas förfarande med ökenfolken i Afrika i början på 1900-talet. Alla sådana berättelser behöver komma i ljuset.

Betyg 2

Händer inte så mkt, fin bok ändå. Lite jobbigt med rabblingar av konstiga namn...

Betyg 3

Det var med stor spänning som jag påbörjade läsningen av den franske nobelpristagaren Le Clézios genombrottsroman Öken, en roman som belönats med det prestigefyllda Paul Morand-priset av Franska akademien. Berättelsen är romanen igenom tudelad. I den första (och kortaste) får vi via ynglingen Nour följa ett nomadfolks flykt undan franska kolonialister, i den andra (som utspelar sig i nutid), en ung Nordafrikanskas flykt undan ett arrangerat äktenskap. Berättelserna visar sig ganska tidigt vara starkt länkande till varandra, och under glödhet sol och piskande sandstormar får vi följa deras vidare öden.

Romanens inledande kapitel, där vi får följa nomadfolkets hårda kamp mot naturens krafter, är mycket starkt och fångade snabbt mitt intresse. Och jag väntade spänt på vad som komma skulle. Men någonstans kring sidan 100 började jag få dubier inför Le Clézios ökenepos. Med stegrande fasa började en fruktansvärd insikt att gro i mitt inre – det här liknade ju Paulo Coelhos fasansfulla häxbrygd Alkemisten! Faktum är att jag omedelbart blev tämligen säker på att Coelho lånat ganska friskt från Le Clézios skildringar (vilket vanhedrar båda parter).

Problemet med Öken ligger inte i hantverket, inte alls, det är på det hela taget en mycket välskriven roman, klädd i en vacker språkdräkt. Men… berättelserna är alltför starkt kryddade med naturromantik, mysticism, och upphöjande av naturfolkens uråldriga visdom för att jag ska gilla det. För att tala klarspråk - Mumbo jumbo. De sentimentala ingredienserna i kombination med ökenmotivet fick mig att känna mig illa till mods – vilket mynnade ut i att jag (med risk för min mentala hälsa) hämtade Alkemisten och inledde parallelläsning. Och visst, likheterna var bitvis slående. Med det konstaterandet försvann det sista av min läslust.

Nu känns det förvisso orättvist att jämföra Öken med Alkemisten, så oduglig är inte den ändå inte. Inte på långa vägar. Faktum är att berättelsen om Nour och flykten under de franska kolonialisterna bitvis är riktigt gripande (och onekligen viktig). Här märks också tydligt författarens starka anti-koloniala patos, men tyvärr dränks detta i det ändlösa gyttret av romantiserande dravel.

Frågan jag ställer mig efter läsningen är: Hur tänkte egentligen Franska akademien?

Betyg 2

Inte ofta jag slutar läsa en bok men jag orkade inte, gav upp efter 150 sidor. Bara en massa naturbeskrivningar, på dessa 150 sidor handlade om en flicka som sprang runt bland skorpioner och andra öknens djur. Inga händelser alls !

Betyg 1

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)