En intressant bok om hur en fattig familj förskjuts från samhället och får klara sig i skogen. Den beskriver familjens öden men också den glädje de känner för små saker som går bra. Hemskt när mantänker på att den bygger på en riktig familj öde. Man skulle vilja veta vad som hände sen.....

Betyg 4

Nu ska vi komma ihåg att denna bok är en roman byggd på verkliga öden men att det är en roman.
Poa valde att själv flytta från sin fargång där han hade mat och hus till din familj.
Men han var en egensinnig man som valde sin egen väg, han var relativt nyligt gift med en avsevärt mycket yngre kvinna ( i 30 års åldern) och hade barn som var delvis i början av skolåldern.
Hans fru hade antagligen haft ett svårt liv redan innan hon gifte sig med Poa, hennes ena ben var brutet redan i unga år och hade fått växa ihop fel så att hon nästan inte kunde gå. en bot stod rakt ut från kroppen, min farmor berättade att en gång när den fattiga familjen skulle äta hos dom så måste kvinnan krypa uppför bron då hon inte kunde ta sig upp på annat sätt.
Hans äldsta son Axel sa att Pappa var tjurig och ansåg sig fullt arbetsför så han hade svårt att acceptera sin situation som varande den som inte längre bestämde i Genberg.
Självklart hade de det svårt på nybygget men han valde själv att bosätta sig där, han hade andra alternativ. Han hade i hela sitt liv kvar och utnyttjade sin rätt till att få mat och mjölk hos arrendatorerna på Genberg. Han hade även rätt att ta vedbrand på Modos marker.

Min pappa var ett par år yngre än Axel och Johan och han berättade hur rädd han var för deras Oxe som ibland var galen då de inte hade verkat hans horn i ordning, det växte nämligen tillbaks in i huvudet på oxen då.
De var sedda i byn som de udda människor som de var men min Farbror säger att de inte var trakasserade eller retade vad i varje fall vad han var med om men de var fattiga och dåligt klädda, oskolade och visste inte hur de skulle föra sig bland andra människor.
De höll sig helst undan och var skygga och egensinniga som sin far.
däremot var de mycket intelligenta människor och senare då jag skäl v brukade hälsa på Axel så visade det sig att han var klurig och tekniskt kunnig. Han körde trehjulig MCbil (Heinkel Cabine 175) på gammalt lättviktarkörkort.
Johan kände jag inte men han hälsade på min pappa ibland för att prata och var den estetiskt lagda av sönerna, har var konstnär som i huvudsak målade tavlor. Johan körde bil (Citroen BX) så jag antar att han hade körkort men det är jag inte så säker på.
En del människor i bygden tog illa upp av romanen då den kom ut och Axel brukade åka runt och försäkra att de inte hade ansett sig vara utsatt för någon negativ särbehandling utan tyckte att deras barndom var fattig hård men fri.
De som tog illa upp insåg inte att det var en romantisering som var endast baserad på deras människoöden.
De problem som pojkarna mötte i livet var nog mest att de var godtrogna och lättlurade men de hade fått en fatalistisk inställning till livet där de kunde på något sätt gå vidare med livet ändå.
Alla timmar med Axel i hans alldeles för varma koja i Bjurträsk drickandes omkokat kaffe kommer jag aldrig att glömma.

Betyg 3

En otroligt beklämmande tillbakablick i hur det kunde vara i Lycksele med omnejd såpass nära i tiden. Betyg 3 pga den var tungläst - så eländigt och beklämmande att läsa om deras livslånga kamp... De fick aldrig uppleva det bekväma liv vi tar som en mänsklig rättighet...

En gammal änkeman förälskar sig i en ensam, ofärdig, medelålders kvinna och hon flyttar ihop med honom på "hans" torp Genberg. I allafall trodde han det var hans eftersom han brutit marken, byggt huset, odlat upp gården och tagit hand om skogen åt det statliga skogsbolaget. De får tre barn...

Men när han inte längre "duger" kastas de ut och får bo på nåder i bagarstugan. Det nya par som flyttar in ser senare till att kasta ut dem för gott. Staten bryr sig inte. De sociala myndigheterna bryr sig inte. Ingen verkade bry sig...

Men familjen kämpar och kämpar och kämpar... och fryser... och svälter... och är sjuka... och kämpar och håller ihop... Gripande, sorgligt, hemskt... Man SKÄMS å deras vägnar som kunde behandla den som hade det sämre ställt så otroligt illa!

Och så funderar man en stund på hur man själv agerar gentemot tiggaren som sitter där vid affären med sin pengaburk... Agerar jag lika uselt som de självgoda girigbukarna kring Lycksele på 1940-talet??? Tål att tänka på!

Betyg 3