I slutet av minnet finns ett annat sätt att leva, Agneta Ingberg om sitt liv med Alzheimers sjukdom. Författare, Birgitta Andersson.

Det här är en berättelse om hur det känns att drabbas av Alzheimers. Den är berättad av den person som är drabbad, men hon har fått hjälp att skriva ner historien av sin vän och prästkollega Birgitta Andersson.

Agneta kände själv att det var något som inte stämde. Eftersom hon led av en reumatisk sjukdom remitterades hon till en smärtklinik och fick där diagnosen fibromyalgi. Hon var ständigt trött och hade värk. Men hon kände att det var något mer, minnet började svikta och hon blev okoncentrerad. Det märkte hon när hon skulle hålla predikan och plötsligt inte kom ihåg vad hon skulle säga. Hon som aldrig behövt skriva ned sina predikningar, och böner som hon kunnat utantill mindes hon plötsligt inte. Hon fick svårt att orientera sig och gjorde misstag i trafiken. Hon började tro att hon var utbränd. Till slut får Agneta sin diagnos, Alzheimer vid 58 – års ålder.

Agneta berättar, ”Att drabbas av en demenssjukdom är att förlora sig själv, sitt fotfäste, tankarna spretar och fladdrar och orden sviker”. Man kan känna hennes frustration när hon inte får ordning på tankarna.

Hon börjar äta bromsmedicin, egentligen vill hon inte det för den planar ut känslolivet. Det känns som om hon gör det för sin mors och dotters skull.

Agneta har arbetat som präst och varit ett stöd för andra människor i kris, nu kan hon inte det längre. Vissa vänner försvinner när hon är öppen med sin diagnos.

Hon vill hjälpa till att få bort skammen kring demenssjukdomar och hon är trött på att höra att det är de anhörigas sjukdom. Det är hon som är drabbad och nu vill hon berätta att det går att leva ett bra liv om man får diagnosen tidigt. Agneta tycker det är bra att veta. Hon skriver.”Det är inte lättare att inte veta, varken för den som är sjuk eller som anhörig”.

Jag sträckläste den här boken och den är heller inte så tjock, men det som står är mycket intressant. Att för första gången få orden av den som har sjukdomen och inte en anhörig, det känns mer. När hon beskriver hur hon känner sig före och efter diagnosen, hennes frustration.

Att det är bättre att veta vad man har att möta håller jag helt med om. Man får tid att kämpa och acceptera, det är varje människas rätt. Det kommer också fram att när man har en diagnos förut så är det lätt att skylla på den om det dyker upp något nytt, så jag som patient måste gå på min egen känsla, inte helt lätt alla gånger. Det här är en mycket läsvärd bok, som tar upp ett allvarligt ämne på ett naturligt sätt.

Betyg 4