Han som spelade schack med livet

Redan som gosse fängslas Luzjin av schackspelets oändliga möjligheter. Inom kort avslöjar han en schackbegåvning av geniklass. Först som underbarn, senare som schackmästare färdandes från stad till stad i Europa, men utan att uppfatta något av deras skönhet och egenart. Hela hans intresse är koncentrerat på spelet, hans värld begränsas av brädets svarta och vita rutor. Till slut blir också världen ett schackspel för honom, människorna blir pjäser, deras känslor och handlingar olika slag av kombinationer. När Luzjin vid ett tillfälle vilar upp sig på en tysk kurort möter han en ung kvinna. Inte kärlek, men ett oemotståndligt medlidande förmår henne att ta sig an det bisarra världsfrånvända geniet. Med mild och okuvlig energi föresätter hon att återföra honom i livet…

Utdrag ur boken:
”Nu blev obehagen på golvet så påträngande att Luzjin ofrivilligt sträckte ut handen för att ta bort skuggkungen från ljusbondens hotelse. Från denna dag undvek han att sitta i salongen, där det fanns alltför många träsaker, som antog mycket bestämda konturer, om man såg länge på dem (sid. 91).”

Medelbetyg: 3 (1 röster)