Med stor förväntan började jag läsa denna Orangepris-nominerade roman, som beskrivs som skriven i Sara Waters’ anda. Den utspelar sig i Glasgowtrakten någon gång under senare 1800-talet (viktoriansk tid alltså) och börjar väldigt bra.
Det är hur kul som helst att umgås med den slagfärdiga Bessy. Med det segar sig, vissa partier är helt överflödiga och slutet är bara sååå dumt/otroligt.
Nej, Waters begåvning har Harris inte, men det blir knappt godkänt för en trots allt underhållande roman.