Minns att jag läste den här när jag var ca 8 år och tyckte då den var lite otäck, nu, mer än nio år senare, förstår jag inte vad det var jag blev så rädd för, tyckte inte alls den var hemsk, bara lite sorglig.
Dock är det väldigt många upprepningar genom boken som man snabbt tröttnar på och gärna byter ut mot egna ord.
Utdrag ur boken:
Han lade sin förfärliga klo av järn på min axel.
"Jag känner dig nog, prins Mio," sa han. "Jag visste, att du hade kommit, så fort jag såg din vita fåle. Jag satt här och väntade på dig. Och du kom. Du trodde att detta var stridens natt."
Han böjde sig ner över mig och väste i mitt öra.
"Du trodde, att detta var stridens natt, men du tog fel, prins Mio. Detta är hungerns natt. Och när natten är slut ligger i mitt torn bara några små vita ben. Det är allt som finns kvar av prins Mio och hans väpnare."