För Meggie och hennes familj ter sig livet allt annat än enkelt - trots att de nuförtiden är bosatta mitt i den Väglösa Skogen omgivna av älvor, hycklare och glasmän som hör den fantastiska berättelsen till. Hon ser sin pappa snärjas mer och mer vilse i bokstäverna och gradvis försvinna i sin hjälteroll. Det blir plötsligt upp till hennes pappa, den harmlöse bokbindaren, att i rollen som den modige rövaren Nötskrikan rädda världen från den grymme och odödlige Ormhuvud.

Den tredje och sista boken i trilogin tyckte jag till en början var ganska flummig - som om författarinnan inte riktigt kunde bestämma sig vad som skulle hända och kastade ut lite lösa trådar här och var, som om hon skrev utan disposition - men framåt mitten tar berättelsen en klarare vändning och det slutade med en sträckläsning i en fällstol på altanen.

Hela trilogin har varit spännande läsning - inte bara rent storymässigt, utan på grund av att grundidén är så pass påhittig! Det är särskilt roande att läsa om en författares tankar när han plötsligt befinner sig mitt uppe i sin egen berättelse.

Betyg 4

Sotfinger är död. Han valde att ta Farids plats och följa de vita fruarna till dödsriket. Farid försöker övertala Fegnolio och Meggie att försöka läsa tillbaks honom. Fegnolio - som sett alla sina försök att ordna till sin historia - har dock fått slut på ord och kan inte göra mer. Han övertalas i stället att skriva en text så att Meggie kan läsa in Orpheus i historien, så att denne kan ta över skrivandet och läsandet som behövs för att hämta tillbaks Sotfinger.
Orpheus vill gärna hjälpa till att få Sotfinger tillbaks, men på sitt egeet sätt och under tiden utnyttja sin förmåga maximalt och leva i lyx och välmåga. Ganska snart har han även anslutit sig till Ormhjärta i sin strävan efter makt och prestige. Moe har nu helt axlat hjälterollen Nötskrikan men har fått en mycket farlig fiende i Orpheus samt den numer odödlige Ormhjärta. En odödlighet som Moe själv gett honom genom den bok han tillverkat åt honom. Att godhetens ka segra verkar mer och mer omöjligt.

I den sista delen i triologin om Bläckvärden har Cornelia Funke dragit upp tempot - vilket passar min smak. Den tredje boken är lika lång som sin föregångare men innehåller så mycket mer. I Bläckdöd handlar mycket om liv och död - men magin är mer närvarande än i Bläckmagi. Funkes grundidé kommer här mer till sin rätt och överraskande vändningar avlöser varandra - som de ska i en riktigt bra bok.

Lo Iweborg fortsätta förmedla böckernas magiska känsla på ett utmärkt sätt.

Betyg 5