Händelserna i romanen ”Glaspärlespelet” utspelar sig i det framtida utopiska landet Kastalien. Landets intellektuella elit förvaltar något som benämns ”glaspärlespelarnas orden” - en sammanslutning av landets främsta tänkare/glaspärlespelare. Själva spelet (glaspärlespelet) var från en början en slags lek med färgade glaskulor på en kulram påminnande om ett notsystem som så småningom utvecklades till ett sinnrikt och djupsinnigt tankespel - en syntes av alla tiders konster och vetenskaper. Romanens huvudperson Josef Knecht, vilkens livshistoria skildras i romanen gör en lysande karriär inom glaspärlespelarnas orden. Men på toppen av sin bana börjar ett groende tvivel att ansätta hans samvete. Knecht börjar mer och mer ifrågasätta sin rätt att isolera sig från den mänsklighet på vars arbete och lidande hela kulturen vilar. Han fattar inom kort det ofattbara beslutet, - han lämnar orden och går ut för att verka som lärare bland de unga som en gång ska ta upp kampen för sanning och rättvisa.

Romanen skildrar mästarens liv från olika perspektiv – dels ett beskrivande utifrånperspektiv dels med Knechts kvarlåtenskaper i form av dikter och de tre så kallade levnadslopp som varje glaspärlespelare ska nedteckna under sin studietid. I dessa levnadslopp redogör glaspärlespelen för hur hans liv skulle kunna gestalta sig i andra tider och under förhållanden. Boken är därför mycket mer än en vanlig roman: Jag tycker att den på ett briljant sätt sammanfogar några de stora och eviga mänskliga frågorna – om religionens och kunskapens roll i kulturen och historien. Alltså inte helt olikt det som återfinns i många av Dostojevskijs stora idéromaner.

Glaspärlespelet är enligt mitt tycke en helt underbar skildring av inre konflikter och själslig dualism, skildrad såväl i roman-, dikt- som berättelseform. Boken fullkomligt myllrar av filosofiska och mycket tänkvärda uppslag och idéer. Trots att berättelsen om Josef Knechts liv är skildrad med ett sövande vackert bildspråk utgör berättelsens andemening av ett skarpt ifrågasättande av en vetenskap och forskarkår som gjort sig själva till självändamål och därmed bihang till det verkliga livet. Hesse behandlar i boken ett mycket svårt motiv med en sann mästares genomträngande förstånd. Glaspärlespelet är en inte enbart en fantasiskapelse av stor och överväldigande skönhet utan också ett bokverk av nästan ogripbar lärdom och djupsinne. Den hör till de ovärderliga böcker som står över tiden då den ger uttryck för de innersta mänskliga strävandena. Berättelsen om Josef Knechts liv genererar fler frågor än vad den besvarar. Högsta betyg!

Betyg 5

En väldig tung bok att läsa, första gången jag bestämde mig för att läsa den skulle jag komma att lämna den ifrån mig efter bara ett par sidors läsande och ändå var det bara inledningen...
Så jag bestämde mig för att fråga "Stigh" om vad han tyckte om boken, men så skrev han typ " inledningen är väldig tung att ta sig ur, men när du väl gjort det så är den helt underbar" ...
ett par månader senare plockade jag upp boken pånytt och det skulle ta mig en vecka att läsa inledningen...det var inte språket som jag hade problem med...utan det var de långa meningarna, de flesta meningarna i hans bok innehåller ca 70- 90 ord...finns faktiskt de som även innehåller 120...med alla kommatecken, alla frågetecken, citater etc. Och utöver det så är inledningen inte den minsta spännande....kort sagt en pina att ta sig igenom...man känner sig inte precis intelligent när Hesse nämner alla vetenskaper och ämnen som denne gärna skriver om och om igen....

Men när man väl tagit sig igenom inledningen, så går det oftast som på räls och spänningen ökar för varje sida man läser...

Kastalien är provinsen där elitskolorna finns att finna, landets mest intelligenta studenter, redan i unga år skickas hit för att utbildas. Kastalien är som en damm, så länge Kastalien blir försörjd av det övriga landet ekonomiskt så blommar det upp, men blomstertiden är förbi och den går sakta men säkert mot sin undergång...maktenskiftet är i rörelse, krigen kan komma att stå utanför portarna...pengaflödet till kastalien kan komma att strypas..

Josef knecht som är en föräldralös ynling är oerhört duktig och erövrar snart hela kastalien, och vid ca 40 års ålder blir han den högste chefen...men han är medveten om farorna som börjar närma sig...man måste lämna kastalien och bubblan för att nå människorna ...

Men kommer han att klara av de prov han kommer att utsättas för i en värld där han inte är så accepterad trots dennes tidigare rang....han måste ta till alla knep för att kunna utmana den nya världen på allvar...

den här boken är ingen vanlig bok.....den är enligt mig ett konstverk som kan jämföras med Gogols "döda själar", Tolstojs " anna karennina och Dostojevkskijs " idioten"

Betyg 5

Det är många år sedan jag läste den här boken men den har fastnat. Den är en klassiker och jag hoppas att många kommer att läsa den!

Betyg 4

Läs läs läs!

Betyg 5

Herrman Hesse hade hunnit bli 66 år gammal innan han äntligen kunde ge ut Das Glasperlenspiel. Det var våren 1943. I fantasin hade han flytt från samtiden, han drömde om en tidålder utan krig och våld. Ändå är vårt blodiska och kaotiska 1900 - tal ständigt närvarande i berättelsen, som ett fasansfullt minne och en varning om att ondskan åter kan vakna så länge människan finns. Hon är fortfarande samma varelse, hon har inte förändrats trots århundranden har rullat hän. Vad som en gång hände kan hända igen.

Romanen var från början en pacifistisk och antifascistisk stridsskrift som speds i hemliga manuskript bland Hessens vänner. Den kastaliska världen, spelarvärlden som liknar en munkorden, växte fram som en dagdröm medan han gick i sina sysslor kring huset i Montagnola. Det var fantasier som gav honom hopp om att livet skulle gå vidre. Han skapade kring sig ett andligt rum där han kunde leva och andas, mitt i krigslarmet och den politiska propagandan. För Hesse var det konst och vetenskap som gjorde människan till människa, medan politiken var och förblev en påminnelse om vårt djuriska ursprung: en smutsig och meningslös hunger efter makt.

Glaspärlespeltet blev ett vapen mot barbariet, ett uppror och en framtidsdröm. De tyska censorerna förbjöd boken, och den låg från april till november 1942 hos S. Fischer Verlag i Berlin utan att bli tryckt. I november 1943 utkom den i Zurich.

Romanen är en lycklig utopi, drömmen om hur en kulturens och förnuftets fristad växer fram ur historiens kaos, ur katastrofer och människors vånda. Kastalien, spelarnas lilla samhälle, är redan några generationer gammalt. Världen utanför är lika osäker och hotfull som den alltid har varit, men samtidigt är den verkligare och färgrikare än kastaliernas, den är sinnligt skön och lockar med livets fullhet - för de få som vågar spana mot yttervärlden. Den är Goldmunds värld som skrämde Narziss, forskaren och drömmaren som ville leva i fred med sina böcker och sina tankar.
Den kontrasten finns hos Hesse själv. Han är både Narziss och Goldmund, han vill helst leva i bägge världrarna. Men nu, i nazismens år, har det mörknat kring honom. Han ser ingen annan utveckling i historien än att vapen har förfinats och blivit allt brutalare från Simsons åsnekäke till samtidens bombflygplan och vedergällingsraketer.
I skuggan av allt detta, långt från politik och teknologi, finns historien om vad människoanden har skapat genom tusentals år: de religiösa urkunderna, musiken, matematiken, astronomin, dikten och målarkonsten, språken med sina ständigt fränderliga former. Att detta existerar är kanske meningen med världen. Människan skapar trots våld och kaos, hon drömmer om det tidlösa. Men hon skapar med insikten att hennes verk ändå är förgängligt, att det när som helst kan utplånas för eviga tider.
I Glaspärlespelet visar oss Hermann Hesse sin egen situation som diktare och humanist. Hans ideal är hotade, den tyska kulturen tycks vara på väg att gå under. Även det sköna Kastalien skall en gång försvinna från jordens yta. Glaspärlespelarna själva anade inte faran. Boken handlar om en man som ville göra dem medvetna om undergånghotet, just så som Hesse ville väcka och varna sina läsare.

Hesses glaspärlespelet är på sätt och vis en science fiction-dröm. Ändå rör hans fantasier vid några av dem djupaste och väsentligaste frågor vi kan ställa oss om vår tillvaro.

Genom spelet kunde vi ana sammanhang som ännu är fördolda för oss, som vi inte ens kan föreställa oss inom vår tids vetenskap. Man lekte fram nya ordningar i symbolernas värld, tills urladdningen av associationer kunde spänna över väldiga distanser genom idévärldar och tidevarv. Leken förvandlades till insikt.

Som läsare till denna bok ser man det som man är ´´öppen´´för att se.

Lycka till!

//Lori

Betyg 5

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Som vanligt behöver man lite tålamod för att ta sig över tröskeln i inledningen (i mitt tycke precis som i Stäppvargen ), men sen blir det bättre. Dock tycker jag att den är en aning långdragen i sina utläggningar emellanåt och det tar en god stund innan man kommer till sak så att säga. Som alltid, trevligt språk.

Betyg 4

Kan väl anses lite svår både till innehåll och språkligt, men likväl mästerlig. Ett verk från det tysktalande Europa som reser sig likt en av dess främsta littärära alptoppar mot himlen. Hesses egensinne blir en hel människa i Glaspärlespelet. Cirkeln sluts i och med med att Hesses kritiska uppgörelse med stränga pedagogiska institutioner och uppfostringsmetoder i några av hans tidigare verk som exempelvis Under hjulet och Demian här får blomma ut till en unik och högst personlig skildring av Glaspärlespelets huvudperson, en pedagog "Josef Knecht" som gör en andlig resa motiverade av etisk hållning och personliga medvetna val. Som sagt här finns något att lära för andra än Hesses själsfränder

Betyg 5