Boken påminde om Lille Prinsen till en viss del. Den handlar om att stänga sina ögon och öppna sitt hjärta för att kunna se allting. Momo förlorar så många saker i sitt liv, hans mamma, hans pappa, hans oskuld (på flera olika sätt), men han vinner så mycket annat.
Shmitt fick mig inse, att trots hur mycket pengar betyder och hur stressfyllda våra liv är, så bör man unna sig möjligheten till att sätta sig ned och beskåda världen för vad den verkligen är. Ibrahim blir för Momo, som vad Vergilius var för Dante, en vägledare genom livet.
En trevlig och väldigt kort bok som får en att le (och inse leendets betydelse).