När jag läser den här boken befinner jag mig i en permanent kulturklyfta. Jag kan "höra" att författaren har ett vackert språk och talar om starka känslor, men det går inte in. Jag blir inte ledsen när hon gråter, bara tänker jaha, jaha, trots de dramatiska och traumatiska händelser som huvudpersonen utsätts för.