García Márquez tecknar i "Hundra år en samhet" en historia om ett mindre samhälles uppgång och fall. Man skulle även kunna hävda att de hundra åren utgör Colombias första 100 år som självständig stat. Historien är mycket poetisk och skriven med ett vackert och målande bildspråk. Ett stort problem, utgörs av att namnen på så gott som alla huvudpersoner är, om inte identiska så väldigt snarlika, ett problem som efterhand blir alltmer störande och drar ned läsupplevelsen.

Betyg 3

Inte riktigt min typ av bok, men helt klart bra i sin genre. Den första meningen har vunnit en internationell omröstning om världslitteraturens bästa inledningsmening. (Har inget citat tillgängligt just nu.)

Betyg 3

En av de fem bästa böcker jag läst! Kompositionen är cyklisk istället för linjär, och kan därför vara en utmaning för västerländska läsare som är vana vid att romaner ska ha en viss form. Men den okuvliga livskraft och envishet som präglar bokens anda är imponerande! jag känner mig stark och glad när jag läser boken, och det är inte illa.

Betyg 5

Detta var en stark läsarupplevelse. Intensiteten och lidenskapen i boken är genomgående imponerande skildrad. Samtidigt så är det, som tidigare rescensent har skrivit, ovant men spännande att förhålla sig till den cykliska formen.

Författaren har en egenskap att kunna skildra elände och depression med svart, på gränsen till grotesk, humor som sätter fokus på de stora problem som Sydamerika genom många år har lidit under.

Det enda som drar ner mitt betyg av boken är problematiken som Stigh nämner - alla personerna har mer eller mindre samma namn. Jag löste i och för sig det med att laga ett släktsträd, men det borde inte vara nödvändigt.

Jag inbillar mig att boken hade gett ännu mer på spanska än på svenska, eftersom det ligger så mycket lekenhet i själva språket.

Betyg 4

Det var mycket länge sen jag läste boken. Men jag minns att jag liksom en av huvudpersonerna i boken, läste allt snabbare och febrigt ju närmare slutet jag kom. Så ska en bra bok vara!

Betyg 4

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Boken är magisk i alla bemärkelser. Språket, handlingen, person- och miljöbeskrivning mm. En läsupplevelse i en klass för sig!

Betyg 5

Det här är utan tvekan en av de bästa böcker jag läst.

Betyg 5

Gabriel García Márquez fick 1982 nobelpriset i litteratur och "Hundra år av ensamhet" anses vara Márquez främsta verk. Boken följer släkten Buendía från det att dess anfader Aureliano tar sig genom träskmarkerna tillsammans med några vänner och grundar samhället Macondo tills samhället hundra år senare tynar bort tillsammans med de sista i släktledet.
På vägen radas en hel linje med oerhört färgstarka personligheter up, som alla delar ensamhetens förbannelse. Varje medlem av släkten Buendía är ensam på sitt sätt - som generalen som inte kan sluta kriga, kvinnan som är vackrast i världen, upptäckaren som aldrig får upptäcka något, teologstuderande i Rom som aldrig blir påve. Alla är ensamma.

"Hundra år av ensamhet" är på många sätt en förunderlig bok som sägs vara basimage1200erad på Gabriel García Márquez egen släkt. Karaktärerna är färgstarka på gränsen till overkliga, men alltid medryckande. Realism blandas med vetenskap och magi på ett otvunget sätt där det ena vävs in i historien lika självklart som det andra. Små vardagliga ting varvas med förbluffande övernaturligheter som man nästan lockas att tro på.
I fonden ser vi också hur Colombia som stat utvecklas från ett historielöst pionjärland med hopp och framtidstro till ett trött och exploaterat u-land.

Denna bok ville jag kapitelvis upphöja till min första jordgubbe, medan jag i andra partier mest ville lägga den ifrån mig av leda. Den är för långt - personerna för många och med för likalydande namn.
"Femtio år av ensamhet" hade nog varit en bättre bok.
På slutänden får jag ge boken en jämn fyra och konstatera att jag känner mig sugen på att läsa mer av Gabriel García Márquez.

Maud Backéus läste in boken för "De blindas förlag" 1972 och kontrasterar bokens livfullhet med sin torra, skolade röst på ett ypperligt sätt. Jag upplever att både humor och allvar kommer till sin fulla rätt med hennes inläsning.

Betyg 4

En fängslande, underhållande bok. Språket är väldigt bra.

Betyg 4

"Hundra år av ensamhet" är bland de bästa böckerna - kanske till och med den bästa - jag någonsin läst.

Så fruktansvärt rolig bok, om än inte alldeles lätt läsning. I en fabulerande ton får vi följa med familjen Buendía, ett galet och passionerat släkte, genom sju generationer. Detta gör att man inte borde läsa denna bok med allt för långa pauser emellan; det är svårt att komma ihåg vem som är vem, särskilt som barnen får samma namn som sina föräldrar eller deras syskon.

Om man ger denna bok den uppmärksamhet den kräver får man en superb läsupplevelse!

Betyg 5

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

En mustig, fötrollande och bitvis fantastiskt rolig släktkrönika från den latinamerkanska djugeln.

Marquez är en formidabel berättare - som i sitt väldiga romanbygge kring byn Macondo, lyckas väva samman ett myllar av hejdlösa människoöden, berättat i ett svåröverblickbart tidsspann från mytomspunnen urtid - genom krig och samhällsförändingar mot byns slutgiltiga utplånande . Realism blandas med saga och svulstiga skrönor, upptäckarglädje ställs mot förstörelse, magi mot vetenskap..

Betyg 5

I det fallande regnet av gula blommor kämpar romanens kvinnor i den slags verklighet som männen tror sig forma. Kämpar och segrar. Precis som i verkliga livet, tänker jag där jag står inför min egen exekutionspatrull.

Betyg 5

Hundra år av ensamhet är den mest kända av nobelpristagaren Gabriel García Márquez' romaner. Den gavs ut första gången 1967. Nu har även jag läst den.

Och vad ska jag nu säga? Inledningsvis kan jag väl säga att den inte liknar något annat jag läst. Det råder ingen tvekan om att detta är en stor författare, som är beläst och har ett budskap. Språket är rikt och omväxlande. Kanske ska vi även skänka en tacksamhetens tanke till Lina Wolff, som översatt denna bok som i original är skriven på spanska.

Genom att skriva om en familjs uppdiktade historia kan författaren även väva in Colombias historia. En historia om ett land som lidit mycket under inbördeskrig, militärt förtryck och politisk korruption. Den första hälften av boken känns som en lång historia utan synbart mål, men det som på något vis skapar konflikten i romanen är när bananplantagerna anläggs. Företaget, som inte nämns vid namn, är United Fruit. Ett företag som systematiskt suger ut de fattiga arbetarna med regeringens goda minne. När arbetarna går ut i strejk genomför militären en massaker där tusentals arbetare skjuts ihjäl. Men efter massakern förträngs den ur medvetandet. Den har aldrig hänt. Jag blir betryckt när jag inser att United Fruit bytt namn för att fjärma sig från sin smutsiga historia och numera heter Chiquita, vilket råkar vara min favoritbanan.

Genren lär vara magisk realism. Den handlar om människor av kött och blod, men samtidigt finns inslag av märkliga profetior, människor som fortsätter att besöka familjen Buendías hus långt efter sin död. Några lever längre än någon kan ana. Författaren låter ett par kvinnor leva i mer än 120 år för att hålla ihop historien, och varför inte? Det är författarens privilegium att kunna tänja på ramarna.

Det som gör boken svårläst är att det är en stor påfrestning att hålla reda på alla personer, inte minst därför att många har samma namn. Det finns närmare 30 män som heter Aureliano och ett antal män som heter José Arcadio. Flera kvinnor heter Remedios. Tack och lov finns ett släktträd främst i boken, som jag ofta tvingas konsultera.

Sammanfattningsvis kan jag säga att detta är stor litteratur som behandlar en viktig del av den colombianska historien, men att läsa den kräver en stor portion tålamod.

Betyg 4

En fantastisk roman!

Betyg 5