Den ryske författaren Konstantin Paustovskij, som avled i juli 1968, 75 år gammal, berättar i "Under en lycklig stjärna" om sina upplevelser i tsarens gamle ryssland, fram till sammanbrottet med februarirevolutionen 1917. Folket svalt, brödköerna ringlade sig oändliga i de stora städerna, vid fronten slängde soldaterna sina gevär och gick hem. Paustovskij behövde som student inte göra militärtjänst, men han tog anställning som spårvagnsförare. Med värme och humor skildrar han krigstiden Moskva och dess människor. Så kom han som sjukvårdare till fronten och fick bevittna fältlasarettens fasor. Vem glömmer episoder sådana som författarens möte med "krigets avskräde" i Polen, där den ängsliga frågan "Vad är krigen?" fick sitt svar, så olikt Mateikos praktfulla bataljmålningar? Eller katten, "Kanaljen och egoisten" so, inte ville dela människans börda av ensamhet?"
Eller korruptionen i Moskva, där alla stal ur varulagen? Och överallt talades om den liderlige munken Rasputin och om riket som föll sönder. Och i allt detta den yngling, som medan kaos beredde sig att föda något nytt, började skriva på berättelsen om en "ung man i sin tid"
Paustovskijs självbiografi - varav "Under en lycklig stjärna" utgör den andra delen - räknas numera till de väsentliga verken i den ryska 1900-talslitteraturen.