Det var efter vissa bävanden som jag faktiskt bestämde mig för att läsa Bulgakows "Mästaren och Margarita". Jag hade extremt höga förväntningar på boken, vilket jag vet är farligt då ett verk som inte lever upp till dessa faller rakt ned i avfallskvarnen.
Men ack, denna bok, eller snarare detta mästerverk, gjorde mig rentav salig och trollband mig i flera intensiva dagar. Det kommer definitivt aldrig att lämna min själ, det är jag övertygad om.
Det inledande kapitlet, där vi lär känna Berlioz och Ivan Nikolajevitj, är inte bara magiskt, det är enligt min åsikt en fantastisk uppvisning i hur ett språk skall användas. Dessa ryssar och klassika författare vet hur man gör! Stephen King och andra "samtida" författare är bara rena plagiat på dessa fritänkande, underbara magiker (Stephen King plagierar uteslutande fransmannen Zola).
Men när samtalet med Woland blir så utomordentligt fullständigt, komplett och underbart, tänkte jag genast att ett så magnifikt inledande kapitel blir svårt att följa upp, ja kanske omöjligt? -Men jag misstog mig igen!
Att få stifta bekantskap med den romerske prokuratorn Pontius Pilatus på ett sådant vis som Bulgakow låter oss göra, känns inte bara spännande utan också som ett genis verk. Genom berättelser förtäljda av Satan, vidare genom ett skriftligt verk, och slutligen i fysisk form får vi studera Pilatus öde.
Men inte bara det enorma sätt på vilket Bulgakow skapar en unik, realistisk orealistisk miljö får mig att hylla detta verk. Karaktärerna som här introduceras beskrivs också med en sådan otrolig kraft, med en sådan levande dialog att jag knappt kommer kunna återgå till "vanlig" medelmåttig litteratur efter detta besök. Behemot blev min speciella favorit. Denna svarta "katt" (eller barnsliga demon, hur man väljer att se det) med sin otroliga humor och ironi fick mig att skratta högt åtskilliga gånger. Och Woland, med sitt bestämda, nonchalanta men ändå intensiva sätt blev en vacker och trovärdig version av Djävulen, i en intellektuell miljö besatta av clowner.
Man skulle kunna fortsätta i all evighet. Man kan säkert också diskutera ett eventuellt budskap med verket, men det lämnar jag därhän. Ett riktigt mästerverk är något som fångar en realism hos människor och tänkande, vilket gör att olika personer finner olika tolkningar av det. Precis som med en bild. Och detta är verkligen ett otroligt mästerverk i just det avseendet. Det fångar det ytterst mänskliga, genom omänskliga såväl som mänskliga karaktärer.
Det var svårt att inte fälla en tår i slutet. Dels pga. den otroligt vackra historien, men också för att verket just var påväg att ta slut. Jag önskar redan att jag skulle läsa boken igen, för första gången. Mästaren och Margarita är något, om inte det bästa, jag läst.
Jag väljer att avsluta min hyllning med samma rader som Bulgakow själv:
"Hans hjälte hade nu oåterkalleligen stigit ned i avgrunden och skulle aldrig återvända. Natten till söndagen, Uppståndelsens dag, hade förlåtelse givits åt stjärntydarens son, den grymme, femte prokuratorn av Judéen, riddaren Pontius Pilatus".