Efter ett pokerspel mot självaste djävulen (som givetvis förloras) blir utblottade och av gäldenärer förföljde spelaren Rubashov plötsligt odödlig. Han kan helt enkelt inte dö, och detta är upptakten till en berättelse som spänner över de hundra blodigaste åren i mänsklighetens historia. Det som är mest fascinerande med denna historiska exposé är dock inte huvudpersonen som sådan utan beskrivningen av odödligheten. Från att till en början trivas med odödligheten och t.o.m. dra nytta utav den blir Rubashovs odödlighet i förlängningen enbart till en plåga för honom själv - för om man inte kan dö existerar man då överhuvudtaget? Rubashov vittrar sakta bort (mer än rent formligt) då minnena blandas med historien och referenspunkterna i tillvaron försvinner.

Somliga uppslag påminner om de som återfinns i Bulgakovs Mästaren och Margarita medan andra istället kunnat hämtats ur en roman av självaste Dostojevskij. Detta blandas på ett ytterst smakfullt sätt med många burleska och fullständigt vrickade ögonblicksbeskrivningar - allt uppbackat av en gedigen research. Det är svårt att inte bli mållös efter att tagit del av Rubashovs alla mödor och besvikelser. Berättelsen upplägg är smart såtillvida att det möjliggjort för Vallgren att ta ut tyglarna precis hur mycket han velat. Men upplägget leder också ofrånkomligt till att slutet på romanen blir kanske väl förutsägbart. Men denna förutsägbarhet är faktiskt den enda invändning som jag kan finna mot denna mycket imponerande roman. Dokument rörande spelaren Rubashov är en högst ovanlig bok som liksom Rubashov själv förtjänar att bli odödlig.

Betyg 4

Liksom Carl-Johan Vallgrens förra bok " den vidunderliga kärlekens historia" är detta en ovanlig berättelse. Jag älskar hans böcker och språket i böckerna.

Betyg 5

Jag gillar Vallgrens språk. Han vågar använda komplicerade meningar och ord, och lyckas samtidigt med konststycket att skriva lätt. Imponerande (titeln är ett utmärkt exempel).
Och frågan är om inte detta är det bästa med "Dokument rörande...". Fast, kanske det blir lite elakt. Jag tycker han har en idé som kan hålla långt, men Vallgren har inte riktigt orkat - tror jag - dra alla växlar han skulle kunnat. Det börjar alldeles förträffligt, och slutet är också högklassigt, men däremellan känns det mer än en gång tämligen summariskt. Alla händelser beskrivna faller inte riktigt på plats, åtminstone inte för den här recensenten, det känns inte helt genomarbetat.

Men ändå väldigt bra. Jag väntar på Vallgrens nästa, kanske kommer fullträffen då?

Betyg 4

Carl Johan Vallgren skriver och berättar i den här romanen som om han vore en symbios av Gogol, Dostojevskij och Bulgakov. Han är en fullfjädrad stilist som suveränt behärskar den klassiska ryska 1800 tal stilen men även den moderna västerländska. Vilket språklig ekvilibrist han är! Vilken sakkunskap han besitter. Imponerande. Handlingen i korthet skildrar en ung spelare vid namn Rubashov som är utblottad och förnedrad. Han uppsöks av djävulen och de två spelar ett avgörande parti poker. Rubashov satsar det enda han har kvar - nämligen sin själ. Han förlorar naturligtvis. Straffet blir en förbannelse och han döms till evigt liv. Förbannelsen innebär också att han får smaka på fullständig lycka för att snabbt i nästa ögonblick förlora densamma. Sin fru, mor, bror och sitt barn – de går hemska öden till mötes. Dessa öden skakar verkligen om läsaren. Huvudpersonen är närvarande vid 1900-talets värsta och ondaste scenarier; första världskriget, ryska revolutionen, det därpå följande inbördeskriget, Stalinterrorn, andra världskriget, nazismen med judeutrotningen, kalla kriget, Berlinmurens olyckor, Nord-Irland konflikten, Bosnienkriget, en knarkares vardag m.m. Boken är en resumé av ett sekel inför år 2000. I inledningen av romanen får läsaren stifta bekantskap med andra kulturers skapelseberättelser där ondskans uppkomst förklaras. Det ger en ökad tyngd åt fenomenet att människan själv, sedan urminnes tider, skyller ifrån sig ondskans uppkomst på någon annan (djävulen – ormen, jättar, ondskans gudar m.m.). Vallgren leker mästerligt med tiden i romanen. Tiden är icke-linjär. Den är ”samtidigt” både framtid, dåtid och nutid. Tiden är ju egentligen bara en konstruktion av människan. Dessutom är den relativ. Vid ljusets hastighet åldras du inte... Vallgren kallar boken ”dokument”. Ordet dokument ger en vetenskaplig tyngd åt berättelsen. Berättaren är vi - ondskan - djävulen i pluralis. De onda människorna berättar alltså själva. Dessutom är detta en ”dribblande” diskuterande berättare som är ömsom allvetande eller ovetande. "Djävulen" beklagar själv människans ondska. Han beklagar att människan själv har skapat den. Han lider av detta. Ofattbart! Skakande! ”Och så skyller människorna på mig.” Boken innehåller en härligt absurd humor. Den är ibland närmast smärtsamt vacker men främst är romanen vidrigt chockerande. Hela livet är ett hasardspel om man skall lyckas eller inte. Människan är utsatt i sin sårbarhet. Allt kan på ett ögonblick förändras. Vallgren menar därför att vi aldrig får glömma det hemska som hände i Europa på 1900-talet. Aldrig någonsin. Kapitlet om den spanske programledaren Enrique Xuspo Torres (kvinnotjusaren) är ett mästerverk helt i Bulgakovs anda, där all mänsklig fåfänga avslöjas. Slutet i romanen när huvudpersonen får allt förklarat för sig genom musiken, är en storslagen hyllning till densamma, till fullo i enlighet med Nietzsches filosofi. Således är det här en mycket originell och bra bok utan några egentliga svagheter. Läs den!

MMMATS

Betyg 5

Jag hade stora förväntningar på denna boken, dels efter att ha läst "Den vidunderliga kärlekens historia" och dels när jag läst vad denna bok skulle handla om. Var dock ganska besviken när jag läst ut boken, men ju mer jag tänker tillbaka på den så växer den. Det blir en fyra i betyg tack vare den underbara Gogol-känslan som Vallgren får fram dom sista fem sidorna i boken, för det viktiga dokument över 1900-talet som boken är, för den klaustrofobiska känslan i första världskrigets skyttegravar och mycket mer.

Betyg 4

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

En färgstarkberättelse som sträcker sig över hela 1900talet.

Betyg 4

Det här den första boken jag inte har avslutat på 15 år... Av den anledningen tog det mig emot att lägga ifrån mig den, men det tog ännu mer emot att fortsätta läsa. För det var så otroligt tråkig. Detta är en bok som tilltalar de personer som uppskattar Vallgren pretentiösa detaljer som inte bidrar det minsta till berättelsen.

Man får en känsla av att han har suttit med en geografi- och historiabok, samt en stort gammalt uppslagsverk och bara slagit upp saker som han promt vill ha med för att försöka briljera som författare istället för att berätta en berättelse.

Jag gillade "Den viduderliga kärlekens historia", i den hade han dämpat ovidkommande pretodetaljerna (fastän de helt klart fanns kvar en del), men han hade en bättre story att förmedla (dock rätt kopierad av Süskinds Parfymen...). Den här boken däremot hände inget intressant i alls. Jag till och med testade att bläddra 50 sidor framåt och fortsatte läsa där och upplevde inte att jag hade missat annat än Vallgrens egna allmänbildningslektioner - och dem klarar man sig ju utan.

Betyg 2

En annrlunda men jätte bra bok. Språket känns gammalt men inte svårläst men det hade kunnat vara skriven av någon av Rysslands stora författare som ex Dostojevski.
Med sina 312 sidor är det ingen stor tegelsten men den tar ändå sin tid att läsa ingen bok man stressar förbi sig.
Rekomenderar den starkt.

Betyg 4