En till åren kommen Kerstin Thorvall går igenom de viktigaste dansanta ögonblicken i sitt liv, vad dans betytt för henne, vad dans kan betyda för andra samt hur vissa frontfigurer i Sverige visat på den goda hälsoaspekten av dans. Detta skulle kunnat vara en bra bok - eller åtminstone informativ. Men i det stora hela är det en bok som handlar om Kerstin (som jag förstått att alla hennes böcker gör). Halva boken är en uppställning av berättelser om hur Kerstin T tycker att samhället sett henne som för gammal att dansa, hur hon gjort det i alla fall, hur folk tittat snett på henne - men när hon visat hur duktig hon var på att dansa har vissa digniteter på dansgolvet sänt signaler till henne som hon tolkat som "du är ok trots att du är en kärring, du hör hemma här". Hon radar upp historierna som om de ska bevisa en ståndpunkt, men är alla subjektiva upplevelser som inte bevisar ett dugg. Och även om de hade bevisat något så bryr jag mig inte om vad. Den andra halvan av boken var väsentligt mer intressant. Hälsoaspekten av dans är obestridlig och att någon vill föra fram den och lyfta fram personer som gjort en insats att göra dans till en legitim behandlingsform är lovvärt. Hade hela boken gått på den linjen, fördjupat, lagt fram fallbeskrivingar och på riktigt försökt uträtta något - skulle detta vara en läsvärd bok. Nu blir det bara en skrift där Kerstin T ska legitimera att få göra något ingen egentligen förbjudit henne att göra. Inläsaren Maria Samuelsson har en ytterst släpig röst och läser på ett sätt som jag upplever som drygt, på gränsen till arrogant. Det gör knappast läsupplevelsen mer förnöjsam. Tvärtom tar det mycket effektivt fram de egocentriska och dryga drag som Thorvalls bok dryper av. Är man ute efter detta är Maria Samuelsson som inläsare helt rätt. Annars är hon så fel.

Betyg 2