Vid förra sekelskiftet var satirtecknandet något nytt och fräscht. Och att teckna serier hade manimage1344 tidigare nästan bara kunnat se i form av "The yellow kid" i en amerikansk tidskrift.
Oskar Andersson - välkänd under signaturen OA - figurerade både i Albert Engströms Strix och Hasse Z:s Söndags-Nisse som satirtecknare.
OA skapade med sin "Mannen som gör vad som faller honom in" Sveriges första serie, i den bemärkelsen att samma karaktär återkommer i upprepade serierutor.
Han blev även hågkommen för sina betraktelser kring dåtidens politik och teknikens framfart. Både då och senare betraktades han som en nytänkare, humanist och genialisk satiriker.

I "AO:s bästa" har författaren och litteraturvetaren Helmer Lång blandat AO:s mer kända med några mindre kända teckningar - för att försöka ge en bild av vem AO var.
I sitt förord försöker han även ge en kortare biografi som ska fånga den oro AO kände inför det nya århundrandet och den teknik och de nya strömningar som drog in överallt.
En tid före sitt självmord hade AO i uppdrag att illustrera vad som hände i ett militärt förband - och i kontakten med alla nya vapen som tagits i bruk och hur hästar behandlades i det militära, förmodar man att detta - efter flera års oro och ångest - till slut puttade honom över gränsen. Att kanalisera sin ångest via sina illustrationer räckte inte längre. Så den 28 november 2006 tog han sitt liv där han först skar upp sina vrister och sedan sköt sig.
image1343
"AO:s bästa" ger en lagom småputtrig bild av en man som borde kunnat beskrivas mycket mer dramatisk. Med hundra år på nacken har den tidsanda som gav AO inspiration och ångest bleknat bort och många av de teckningar och skämt som presenteras i boken känns ganska intetsägande.
Dock får jag en känsla av att AO tillhör de genier som känns mediokra idag för att de var med och skapade normen. För att se genialiteten bör han betraktas utifrån sin tid. Han bör jämföras med dåtidens norm och hur hans tänkande och arbete skiljde sig från och sedan förändrade denna.
Utifrån Helmer Långs glorifierande av hans verk förstår jag så var fallet - men själva illustrationerna förmedlar inte detta. Ett mer tillfredställande verk för dagens läsare hade varit om varje illustration sattes i ett dåtida sammanhang. Det skulle visserligen vara att förklara skämt - men det skulle behövas.
Jag kanske inte skulle uppskatta komiken då heller, men jag skulle kunna uppskatta geniet. Nu kändes det mer som en omotiverad geniförklaring. Och jag tror inte det är omotiverat att geniförklara AO - men jag skulle velat förstå varför.

Boken sattes ihop till AOs 100 årsdag (om han blivit 100 år i stället för 29) och kanske har de 30 år som passerat sedan dess föråldrat teckningarna ytterligare - så 1977 kunde man kanske fortfarande förstå och se det jag missar idag.
Så på samma sätt som man bör betrakta AOs verk utifrån hans samtid, bör man i ärlighetens namn även bedöma Helmer Långs sammanställning utifrån hans samtid.
Men utifrån min samtid får boken en trea - då den gjorde mig sugen på att ta reda på mer och försöka förstå genialiteten.

Betyg 3