”Om Min Första Kärlek” är en mycket varm och hjärtknipande novell som på ett målande sätt beskriver den näst intill olidliga upprymdheten i en första ungdomskärlek. Gorkijs berättarröst lämnar en aldrig oberörd och just det faktum att händelserna helt och hållet är självupplevda skänker berättelsen den tyngd och trovärdighet som flertalet kärleksnoveller faktiskt saknar. Skildringen av den intensiva längtan, åtrån och kärleken som så småningom övergår i vardaglighet och uppbrott är tecknad med en knivvass skärpa som knappast lämnar någon oberörd. Novellen är trots sitt ringa omfång en innehållsstinn och oförgätlig historiett som alla borde förunnas att läsa.

Betyg 4

en kort novell av en författare som vida var större än självaste Tolstoj och Tjeckov, under sovjets förfall har denne store författare nästan hamnat i glömska, ursäkta sättet jag uttrycker mig på, det åter bättre om jag uttycker mig mig lite annorlunda, den här författaren var en stalin anhängare och en av dennes närmaste vänner, vilket senare resulterades i att denne skulle lönnmördas.......

vi pratar självklart om, Maksim Gorkij.

I novellen uttrycker Gorkij sin kärlek till den kvinna som var moder till dennes elev och även gift med en herre, som enligt Gorkij inte alls var passande till hans "hjärtas dam", som denne ofta uttrycker det i son novell........hans "hjärtas dam" visar sig vara 10 år äldre än denne själv och har en dotter, som hon fått i en annan romans......

kvinnan måste vara väldigt vacker och charmig, eftersom männen lätt fastnade i detta nät som hon låtit placera i sina vackra ögon ......trevlig var hon mot alla.

när Gorkij fick veta att hans "hjärtas dam",även hon hyste känslor för denne student som bekänt sina känslor för henne, men trots dessa omsidiga känslorna inte kunde lämna sin make, reste han bort och skulle inte återkomma på hela två år........hans "hjärtas dam" hade då tillsammans med sin dotter och make rest till Paris......

när de båda senare befinner sig tillbaka i samma stad och hon frågar denne om de känslor han hyste för henne försvunnit, svarar denne
"nej".... de blir ett par och lever lyckligt under ett par år, men ska komma att..........

det här är en varken överansträng eller- underansträngd kärleksnovell......författaren som låter berätta detta med pennans skicklighet hela 30 år senare, när denne får höra att hans "hjärtas dam" lämnat denna gröna jord, får veta senare att det hela varit en lögn......således var det även minnets skicklighet som återspeglade det han hade sparat i hjärtat....

en trea enligt mig.....men bara för att författaren gör som han gör på slutet...........i annat fall hade denna vackra novell förtjännat en fyra

Betyg 3

Maksim Gorkij tillhör en av de ryska arbetarförfattarna och är den som grundade den ryska socialrealismen. Den ryska mystiken som man kan förnimma i exempelvis Dostojevskij är hos Gorkij mer materialistisk, där kroppen och tillvarons torftighet ersätter andens och psykets labyrinter. Det som är gemensamt är den brinnande idealism som finns hos vänsterideologen respektive hos den religiöse. Gorkij personifierade dock mycket den människotyp som Dostojevskij illustrerade och varnade för i sina böcker. Inte så konstigt att Gorkij inte uppskattade Dostojevskijs psykologiska människoskildringar.

"Om min första kärlek" är en kort kärleksnovell som saknar all romantisk överdrift, men som samtidigt saknar den känsla som en kärleksnovell bör skapa hos läsaren. Beskrivningarna av känslorna är torftiga, andefattiga, klyschiga och fyrkantiga. Eller vad sägs om denna passage: ”Jag kände mig i stånd att välta vilket som helst av stadens kyrktorn och meddelade damen, att jag kunde bära henne i armarna ända till stan. … Hon smekte mig med blicken, började skratta tyst och hennes ögon skimrade sedan hela dagen framför mig, och naturligtvis övertygades jag om att de skimrade bara för mig.”

Men de meningslösa plattityderna är väl kanske ett led i den socialrealistiska litteraturgenren där det är den materiella verkligheten som är i fokus, där ideologisk idealism står över den äkta kärleken till sig själv och en partner och där klasskampen och vardagslivets alla trivialiteter står i främsta blickfånget. Här förstår man varför Gorkij gillade Leo Tolstoj som tillhör den naturalistiska traditionen där beskrivningen av verklighetens statiska tillvaro och urskillningslöst dravel är genrens kännetecken.

Förvisso försöker författaren förmedla en stark åtrå mellan en ung man och en tio år äldre gift kvinna för att sedan beskriva hur drömmen om det perfekta förhållandet bara leder till vardagstristess. Men eftersom författaren faller platt i den första delen av novellen så faller även den sistnämnda.

I den sistnämnda delen framgår det tydligt att de båda dras isär på grund diametrala skillnader i personlighet. Huvudpersonen, vars upplevelser troligen utgör författarens egna erfarenheter, beskrivs som en filosofisk djuping som analyserar sönder all glädje och som ständigt försöker finna djup och mening i tillvarons meningslöshet. Den tio år äldre kvinnan är barnsligt lagd och oroar sig inte över problem. Hon lägger inte heller någon större vikt vid historien och framtiden. Nuet är det enda som existerar och det viktigaste är att se det glädjande i livet. Hennes främsta intresse är att egga upp personer av manskön medan huvudpersonens största intresse är att fundera över ideologiska spörsmål. När den manliga ynglingen ser allt elände omkring sig ser hans hjärtas dam all glädje och vill inte höra talas om några eländesbeskrivningar.

Novellen gav mig i princip ingenting. Romantiken är som sagt var platt, budskapet är trivialt och någon humor existerar knappt. Enda gången jag drog på smilbanden var när den gifta kvinnans make fick sin personlighet beskriven. Maken betraktar allt ur en strikt vetenskaplig synvinkel och kallar middagen för ”intagande av föda”. När han ätit klart säger han: ”Tillförseln av näringslösning från magen till kroppscellerna kräver absolut stillhet”.

Det är en ganska bra parodi på en marxist som tror sig vara absolut vetenskaplig. I stället för djup och förståelse ägnar marxisten sig åt triviala påståenden i vetenskaplig dräkt.

En annan behållning är att få Dostojevskijs beskrivning av kommunisten bekräftad av en kommunistisk författare. När huvudpersonen lyckas fånga sin älskade Olgas kärlek uppstår en banal konflikt eftersom hon är gift. När Olga förklarar sin kärlek till en annan man brister maken i gråt och Olga bestämmer sig för att stanna kvar hos sin make av rent medlidande. Huvudpersonen tänker då så här: ”Detta var nog första gången jag kände mig som en fiende till svaga människor. Senare, i mer seriösa fall, har jag bara alltför ofta tvingats iaktta hur tragiskt hjälplösa starka människor är i en omgivning av svaga, hur mycket hjärtats och förståndets värdefullaste energi, som förslösas på att understödja fruktlösa existenser, som är dömda att gå under”.

Inte undra på att Lenin och Stalin gillade Maksim Gorkij som dock senare visade sig tillhöra de fruktlösa existenser som den starke Stalin inte hade någon nytta av på lång sikt.

Betyg 1