Ganska tråkig och deprimerande bok om medelålders Lova som träffar en riktig parasitliknande skitstövel och tror att hon är förälskad. Hennes snart vuxne son håller på att flytta hemifrån och hon känner sig ensam. Den nya mannen flyttar in men han visar sig vara allt annat än hon drömt om.

Nej, jag gillade inte detta. Grått och trist på nåt vis och Lova beter sig så korkat.

Betyg 1

Det här är en mycket udda bok som jag inte ens nu när den är utläst vet om jag uppskattade eller inte.
Att läsa "Livets vatten" är som att sitta som passagerare i en berg och dalbana. Den börjar mycket bra och engagerar mig, så med ens tar den ett stup neråt och faller ner i avgrunden och blir med ens något rent fruktansvärt att läsa. Deprimerande och förödmjukande. Och så är resten av boken för mig. Upp och ner i känslorna.
Inger Alfvén kan skriva. Hade en mer oerfaren författare skrivit den här boken hade det nog funnits en stor chans att jag inte orkat avsluta den. Jag har inte läst särskilt mycket av Alfvén. S/Y Glädjen (1979) som också filmatiserats, minns jag som mycket bra. Även Städpatrullen (1976) tyckte jag var riktigt bra. Hon har alltid hållit en mycket låg profil som författare, något jag kan tycka är beundransvärt- framförallt i dessa tider.
Lova är en alldeles vanlig, något småmullig kvinna runt de femtio. Hon har tidigare farit illa i sina relationer. En död ex-make som misshandlat henne svårt. Men hon är numer änka sedan drygt 20 år tillbaka, bor i en hyreslägenhet tillsammans med sin vuxna son som- och det här märker jag av redan i början, utnyttjar henne, framförallt ekonomiskt. Hon arbetar sedan många år tillbaka på Systembolaget, har en väninnekrets med vinklubb och har precis avslutat ett förhållande med en annan kvinna, Katja.
Precis i bokens början har Lova avslutat sin relation med Katja som hotar att ta livet av sig. Jag hade önskat att Alfvén utforskat förhållandet mellan Lova och Katja bättre. Istället blir det enbart små fragment i början. Hur såg deras relation ut från början?, vill jag veta. Innan sonen lade sig i och deklarerade att han inte ville att hans mamma skulle ha en relation med en annan kvinna.
Istället för att bygga vidare på det spåret så väljer Alfvén att skicka Lova på en resa till Kanarieöarna där hon på planet i sätet längst bak i kabinen träffar konstnären Roland för första gången. Han är flygrädd, gormar åt den stackars flygvärdinnan att han måste ha en grogg om han ska våga flyga. Och Lova blir nästan direkt förälskad i honom???
Det dröjer inte länge förrän de träffas hemma i Stockholm igen och inleder sin relation där förödmjukelsen, den psykiska misshandeln finns med redan från starten. Han är alkoholist och utnyttjar Lova på de mest förödmjukande sätt tänkbart. Jag vet inte om Lova är medberoende eller om det är hennes stora självförakt och dåliga självförtroende som gör att hon stannar kvar i relationen. Annars borde jag ju tycka att hon med sin erfarenhet borde känna igen en skithög och aldrig ens inleda en relation.
Men Lova drömmer om kärleken. Hon har ett band som hon spelar upp till och från med karaktärer från någon tvålopera som deklarerar sin kärlek till varandra. Och Lova njuter och drömmer sig bort. Och ju mer skithögen Roland utnyttjar henne- desto mer intalar hon sig att hon äntligen har funnit kärleken.
Inte ens när Roland tillsammans med Lovas svåger turas om med att våldta Lovas syster Mary reagerar hon. Våldtäkten äger rum under en midsommarfest och Lova som bevittnar alltsamman försvinner in i drömmar och funderingar. Vilket får mig att undra om hon i själva verket är mentalt störd?
Jag vet ärligt talat inte. Det är en mycket deprimerande läsning som aldrig blir bättre. Slutet var grått och abrupt.
Den är välskriven och den väcker mängder av tankar och frågor inom mig. Men jag kan inte direkt påstå att det var någon trivsam läsning. Jag vet inte ens om jag gillar Lova som karaktär eller inte.
Någon här som har läst den?
Slutbetyg, en stark 3:a!

Betyg 3

Lova är ensamstående med en vuxen son som bor kvar hemma. På en semesterresa träffar hon konstnären Roland. Livet har hanterat honom ovarsamt och han hanterar livet likadant. Lova är svältfödd på närhet och blir förälskad. Men Roland är ingen drömprins trots vackra kärleksord, han kommer och går som han vill och ibland är han hos andra kvinnor. Lova drömmer om ett Svenssonliv, en gemenskap med en snäll man och inte en våldsrelation som i hennes förra äktenskap. Men gränsen mellan kärlek, beroende och utnyttjande blir allt otydligare...

En relationsroman om vad jag kallar destruktiva förhållanden. Lova och andra kvinnor blir utnyttjade och tolererar det, förlåter och försöker igen med män som super och är våldsamma. Till skillnad från i många liknande böcker tar författaren inte ställning för någon utan ser en framtid för Lova och Roland, fast jag bara skriker dumpa NU. Hennes överseende stör mig och jag tycker inte att det är någon vidare bok.

Betyg 2